Vindkraftpolicyn ett slag i luften

Egendomsskyddet är en hörnsten i det demokratiska samhället. Lagstiftningen är tydlig i sin avsikt att reglera äganderätten för att förhindra konflikter och otrygghet i samhället.

Regeringsformen 2:15 anger att: Varje medborgares egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Den ifrågasatta policyn poängterar vikten av tidig information, delaktighet i diskussioner, erbjudanden om andelar och så vidare när verket/verken kan komma att påverka annans rätt, vilket är bra.

Men policyn anger inte att om ett intrång på annans fastighet inte kan regleras frivilligt så bör affären avrådas och att LRF vill förespråka varje medlems lagliga rätt så opartiskt och affärsneutralt man kan.

Den bristen gör policyn till ett slag i luften när det gäller att avstyra dagens största orsak till osämja på landsbygden. En orsak som är svår att undanröja under lång tid och med risk för eskalering av missnöjet om en kränkning skett.

Det är svårt att tro att LRF på allvar menar att ”först till kvarn”, skulle ge någon rätt att ta för sig av annans egendom utan att det på något sätt krävs för att tillgodose några angelägna allmänna intressen.

Enligt rådande normer får man tåla en kontinuerlig främmande ljudnivå upp till 35 dB i ett icke industriområde och 40 dB om man befinner sig i ett industriområde. Men mer än så vid fastighetsgräns inkräktar på ägarens förfoganderätt, värden och möjligheter.

Ansvariga för att lagar följs, att annans rätt inte åsidosätts och att konflikter i samhället därmed inte uppstår, är förstås de myndigheter som ger tillstånd för storlek och placering av verk.

I LRFs policy bör framgå, i alla medlemmars intresse, att också LRF ska verka för detta och inget annat.

undefined