Alla håller med om att det behövs regelförenklingar att regelbördan har vuxit till något som ibland står i vägen för själva jobbet. Ändå händer samma sak varje gång någon ber oss lantbrukare säga vilka regler som ska bort: vi saknar svar på tal, skriver Katarina Wolf.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det talas ofta om regelförenklingar i lantbruket. Alla håller med om att de behövs, och alla verkar vara överens om att regelbördan har vuxit till något som ibland står i vägen för själva jobbet. Ändå händer samma sak varje gång någon ber oss lantbrukare säga vilka regler som ska bort: vi saknar svar på tal. Det håller inte längre. Inte om vi faktiskt vill få något gjort.
För kraven fortsätter att trilla in, ibland i en takt som får yngre lantbrukare att undra om vi verkligen valde ett praktiskt yrke – eller en karriär som deltidssekreterare. Vi vill lägga tid på att producera mat, utveckla gården, investera. Men istället sitter vi och fyller i rutor i system som känns som om de programmerades ungefär samtidigt som våra företrädare skrev sina första SAM-ansökningar.
Jag gjorde egenkontroll till kommunen häromveckan och fick en uppenbarelse. Ta till exempel kravet på påkörningsskydd vid dieseltanken. Hur många gånger har någon faktiskt kört på en dieseltank på en svensk gård de senaste tio åren? Om svaret är noll, ett eller två – ja, då pratar vi kanske inte om en säkerhetsrisk utan om en hypotetisk katastrof som någon i ett kontor oroat sig för. Jag säger: ta bort den.
Vi ska självklart ha regler som gör skillnad: som ökar säkerheten, som skyddar miljön och leder till ökad effektivisering. Men regler som inte bottnar i verkligheten gör motsatsen. De tar fokus från det som faktiskt behöver göras.
Och det är här vi måste bli tydligare. Om vi vill ha regelförenklingar kan vi inte nöja oss med att prata om “regelbördan” som ett allmänt problem. Vi måste våga säga: "Den här regeln saknar grund. Den här kostar mer än den ger. Den här gör ingen skillnad."
I grunden handlar det här om förtroende. Om att samhället faktiskt måste våga lita på att lantbrukare tar ansvar utan att någon står bredvid med ett regelhäfte. Vi som jobbar med mark, djur och maskiner varje dag har ett genuint intresse av att saker görs säkert och rätt – inte för att någon kontrollerar oss, utan för att det också ligger i företagets intresse. Men när reglerna blir allt fler, allt mer detaljerade och allt mindre anpassade till verkligheten, då sänder det också en signal. Att vår yrkeskunskap inte räcker, att vi inte kan bekräftas utan ständiga kvitton, intyg och rapporter. Ingen annan bransch tvingas bevisa sitt omdöme lika ofta.
Så låt oss bli konkreta. För först när vi sätter ord på vad som faktiskt är orimligt kan något också bli bättre.
