Vi behöver en revolution i viltförvaltningen. Men ska det vara möjligt så behövs män som vågar säga ifrån, sätta ned foten och tydligt ta ställning för en inkluderande och jämställd viltförvaltning, skriver Susanne Öberg.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är inte nytt att vi vill olika med skogen och allt som rör den. Så har det varit långt innan tungvrickande art- och habitat, LULUCF eller subsidiaritetsprincipen tog plats i svenskt familjeskogsbrukslexikon. Vägar, skotrar, ridning, cyklar, renar, fiske, servitut, vindkraft och rösen. Och så jakten då.
Vad ska skjutas, när, av vem, hur och inte minst hur många. Allt det regleras av staten i samråd med representanter från såväl markägarna, skogsägarföreningar och skogsbolag som jägarorganisationer och politiker. Lägg dessutom till att naturvårdsintresset, polisen, jordbrukarna, lokala näringslivet, turismen, rennäringen, fiskarna och fäbodbruket ska ha sin mening sagd.
Inte underligt att det blir konflikter. Det enda representanterna egentligen har gemensamt är att de är män. Några kvinnor kan vi se i protokollen. Så få att vi känner dem till förnamnet. Ofta valda med superlativ om deras skinn på näsan.
Vad kommer först: männen eller konflikterna? Är det många konflikter för att det är många män eller är det många män för att det är många konflikter? För vad är det med viltförvaltningen som gör att kvinnorna behöver ha det där skinnet på näsan?
Något som har glömts bort är att det är ingen födorätt att jaga. Jakträtten tillhör den som äger marken. Närmare fyrtio procent är kvinnor. Det är hög tid att det syns i viltförvaltningen. Med risk för att liknas vid den skolfröken som sätter flickor som dämpare mellan högljudda pojkar i skolan, så tror jag ändå att en ökad jämställdhet kommer göra gott för samarbetsklimatet och för jaktens status i samhället.
För varje år blir vi som är uppväxta på landsbygden allt färre. Vi kan tycka att stadsborna är udda och vilsna när de kommer på besök. Men börjar du räkna så ser du att vi är i minoritet. Det är våra intressen och vårt levnadssätt som sticker ut. Vi är inte mycket mer än ett pittoreskt inslag.
Det har vi känt av sedan länge i jordbrukarled, de senaste åren i skogspolitiken, och det är bara en tidsfråga innan svensk jaktförordning är historia. Det hjälper inte att vi har en så konfliktfylld viltförvaltning med en överrepresentation av män som är valda för andra kompetenser än förmågan att nå uppsatta mål. Lägg till berättelserna i #metoo-uppropet #patronur och det faktum att de händelserna som har skett, och fortsätter ske, är i en statligt reglerad verksamhet.
Vi behöver en revolution i viltförvaltningen. Ska det vara möjligt så tror jag vi behöver leta efter män med skinn på näsan. Män som vågar säga ifrån, sätta ned foten och tydligt ta ställning för en inkluderande och jämställd viltförvaltning.
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk
