Jag börjar allt mer gilla idén att styra pengarna till de bönder som har mest behov. Frågan är bara vem som det är mest ”synd om” och hur resurserna ska fördelas. Vår nutidshistoria visar att det är lättare för vissa grupper än andra att få samhällets empati, skriver Peter Borring.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Frågan blir mer aktuell än du tror ifall linjerna i den strategiska dialogen fullföljs. Dialogen genomfördes under året i Bryssel mellan de aktörer som bjöds in för att tycka till om framtida Cap. Jag börjar allt mer gilla idén att styra pengarna till de bönder som har mest behov. Frågan är bara vem som det är mest ”synd om” och hur resurserna ska fördelas. Vår nutidshistoria visar att det är lättare för vissa grupper än andra att få samhällets empati. För att spetsa till det så lär en ung kvinnlig getuppfödare med utländsk härkomst i bergsbygd ha betydligt bättre förutsättningar att få stöd från samhället än vad jag har som medelålders manlig växtodlare i volymproduktionen har på slätten. Att jag inte är etnisk svensk kommer i sammanhanget ge mig föga pluspoäng…
Missförstå mig rätt, jag vill ju som företagare inte ha stora stöd, utan få betalt av marknaden för vad det kostar att producera. Men så länge det finns stora summor i stödsystemet (oavsett till vem) så kommer marknaden aldrig fullt ut betala för min verkliga kostnad. Således kommer även jag som växtodlare på slätten behöva ha någon form av ersättning från samhället.
Det är konstant synd om unga bönder får vi höra. Men är det så? Vem är det egentligen mest synd om? 45-åringen som driver ett deltidslantbruk och som inte har en rimlig chans att konkurrera om marken i bygden med den 26-åring som tar över ett befintligt företag med full snurr och är bygdens bästa kund hos maskinhandlaren redan första året som bonde? Vem tycker samhället behöver investeringsstödet mest? Den som fortsätter deltid i mindre skala men som vill göra en investering för att öka djurantalet något. Eller den som redan driver ett professionellt heltidsföretag med flertalet anställda, men som utökar rejält? I stödsystemet som det är utformat i dag är det förmodligen den senare som gynnas.
Jag vill vara övertydlig, att underlätta för nya bönder och företagarskifte måste vara otroligt viktigt för framtiden, men hur gör vi det utan att slå undan benen på befintliga företagare? Hur blir vi bättre på att skilja mellan nya nettoföretag och övertagande av befintlig väl fungerande verksamhet? Det är faktiskt nödvändigtvis inte samma sak. När det gäller att stötta unga, nya företagare krävs dessutom betydligt mera fantasi, kreativitet och påverkansarbete inom andra områden än just Cap om de ska förverkligas på riktigt.
Vi har en mycket tuff uppgift framför oss - inte minst internt- när vi ska forma våra positioner hur stöden ska utformas om det ska gå till den som det är mest synd om! Kommer LRF att klara den matchen?
Peter Borring,
Lantbrukare
Skänninge
Läs också: Låt 2025 bli äganderättens år
