”Vi har fått vänner för livet genom fårföreningen”

Bosagården, som paret driver, är Per-Inges föräldragård som han tog över 1983. Två år senare träffade han Ann-Louise och sedan dess har de hunnit fokusera på mjölkkor, följt av köttdjur och sedan grisar. Det sistnämnda var tänkt att bli Ann-Louises syssla på heltid, men en fördärvad axel och det stora prisraset som följde på 1990-talet satte stopp för de planerna. Men ett verksamhetsben har stått stadigt genom åren.

– Vi var tidigt ute med vårt gårdsmusteri och har, precis som vid starten på tidigt 1990-tal, fokus på villaträdgårdar. Från augusti till november pressar vi åt andra och det blir oftast ett stort och bra tillskott, säger Per-Inge.

Mellandotterns allergi mot konserveringsmedel blev startskottet som fick paret att börja fundera på hur alla äpplen skulle komma till användning. Genom en annons i Land fick de så småningom hjälp att få tag i och montera den maskin som fortfarande är navet i musteriet.

Men för att få allt att gå ihop behövdes ytterligare verksamhet, utöver musteridelen och grisarna, gärna betesdjur. Det blev leicesterfår som sedan 2011 står för största delen av djurhållningen på gården.

– Leicester passade våra marker, eftersom det nästan bara är åkermark vi har och det är ofta lätta lamningar där man sällan behöver ingripa, säger Per-Inge och får medhåll av Ann-Louise som fyller i:

– Till skillnad från vad många tror är det en köttras och det är så bra och praktiskt att man kan ta hand om precis allt – ull, skinn och kött. 

Lecisterfåret med dess unika ull och skinn togs in i Sverige av potatisens anfader, Jonas Alströmer. Och ullen tycks vara minst lika mycket i ropet nu som då. Nyligen firades 300 års-jubileum för Robert Backwells avelsarbete med rasen leicester long wool med bland annat världsmöte för de länder där fåret är vanligt förekommande – Sverige, Storbritannien, USA, Nya Zeeland och Australien – där Svenska leicesterfårföreningen deltog.

– Det börjar verkligen röra på sig. Vi i Sverige är i princip ensamma om beredningen vi gör av ull och skinn och det fina bemötandet vi fick från andra länder visade också på att vi har något unikt, säger Ann-Louise.

Sedan Bosagården blev medlemmar i Svenska leicesterfårföreningen har livet blivit rikare.

– Vi har fått vänner för livet. Genom föreningen hålls varje år studieresor och det finns möjlighet att både visa upp den egna verksamheten och lära av andra. Den svenska ullgruppen har fått mycket fokus och kunnat lära ut vad vi gör med ullen här.

– Att vi kommit väldigt långt i Sverige! Medan våra får, som vi klipper två gånger om året, ser ut mer som när rasen kom till Sverige för över 200 år sedan, är det bland engelsmännen vanligt att ha leicesterfår med 30-50 centimeter lång ull för avelsvärdet. Sedan är det förstås alltid intressant att utbyta erfarenheter över landsgränserna och vi kunde åter konstatera att det är svårt att sätta en rasstandard eftersom det ser så olika ut i olika länder, säger Ann-Louise.

– Att det börjar satsas på det svenska jordbruket på riktigt, i takt med att beredskap blivit så aktuellt. Sedan kunde staten gärna få bekosta blåtungevaccinationen. Vi vaccinerade besättningen redan i höstas, men den har tyvärr varit i det närmsta overksam och 17 lamm har dött, säger Ann-Louise Johansson.