Gruvnäringen oemotsagd - skogsägare får löpa gatlopp

Det har aldrig funnits så många orsaker till att bli illamående när man åker tunnelbana. Jag tänker inte bara på stanken och krängningarna. Icebug (se Pär Fornlings ledare i Land Skogsbruk nummer 49) är inte det enda företaget som förstår att riktade kampanjer i Stockholms kollektivtrafik är en alldeles strålande idé. Så klart gruvnäringen sällar sig till dem som vill påverka de 900 000 resenärer som åker tunnelbana varje dag. Kampanjen ”Den svenska gruvan” vill öka kunskapen om gruvnäringen och dess betydelse för samhällsutvecklingen. Jag har så svårt att förstå varför gruvans företrädare får stå oemotsagda när skogens dito får löpa gatlopp för varje avverkningsanmälan. Lika förvånad är jag över att vi har en så omodern minerallagstiftning. Eller för den delen över att det inte finns en samlad lobbyorganisation att ta hjälp av när man får ett brev från Bergsstaten som säger att det du äger nu är någon annans.

Hur kommer det sig att gruvnäringen framställs som modern, ren och fräsch? Någon som ska rädda jordklotet från vårt beroende av fossila och ändliga resurser? Medan skogsbruket är otäckt, smutsigt och lömskt i jakt på att utrota – ja, just det – skogen. Som om det sista inte vore poäng nog så verkar dessutom kunskapen om grundläggande naturvetenskap vara puts väck borta. Man sätter ett träd, det växer tills det växt klart, då sågar man det, gör kläder eller papper av det och ett nytt planteras där det färdigväxta stod. Kanske låter det för bra för att vara sant och det är därför som polletten inte ramlar ner. Att gropen förblir en grop är enklare att förstå. När man gräver en gigantisk grop, krossar stenarna till grus, tar bort det som har ett värde och använder det tills det blir skrot.

Gruvan menar att de är på väg att bli fossilfria. Som om exploateringen av icke-förnyelsebara ändliga resurser kan ursäktas med den inte görs med fossilt bränsle. Att den sedan görs med hjälp av icke-förnyelsebara ändliga resurser som bryts i gruvan för att kunna fortsätta bryta i gruvan – så långt orkar vi inte tänka. Men det är inte användningen av fossila bränslen som är det största hotet mot miljön, naturen och människorna som lever i den. Inte heller att skog och mark försvinner eller att djur och växter utplånas. Det är snarare de stora riskerna att vattnet och markerna blir permanent förorenade. I all evighet.

Jag har inte sett vare sig Greta Thunberg, Greenpeace eller Svenska Naturskyddsföreningen slå tältläger vid något av alla Sápmis gruvbrott. Inte heller verkar någon vitryggig eller tretåig fågel ha flugit i närheten av de planerade exploateringarna. Sicken tur.