Tron på en ny vår består

Ingen annan årstid föregås väl av sådan otålighet som våren. Det som i regel håller oss flytande efter årsskiftet är den hoppfulla tron på att våren ska komma, även detta år. Och det fullkomligt förlösande i våren känner vi kanske extra tydligt som lantbrukare. Hela vinterhalvåret är en kamp för att hushålla djuren med frukterna av förra årets skörd. Det ensilerade gräset och den torkade säden ska räcka som foder. Halmen som biprodukt av spannmålsskörden blir strö till djuren. Allt ska helst klaffa perfekt för att till sist resultera i en mängd som räcker hela vägen fram till vårens ankomst då naturen i stället kan erbjuda det som inte längre finns i våra lager. Då kan vi släppa ut djuren på bete.

För mig bygger brukandet av jorden mycket på tro. Att leva med och av naturen är ingen bekymmerslös tillvaro. En lantbrukares vardag är kantad av omständigheter som man ofta står maktlös inför, och att stå maktlös när ens eget levebröd och svenska folkets livsmedelsförsörjning står på spel kräver utan tvekan ett stort mått av tro. 

Våren 1985 lät vänta på sig. Sådden kom inte igång förrän mitten av maj på grund av vårflod och jordar hårda som cement. Vårsädsskörden uteblev således helt och hållet. Försommaren 1996 minns min far att hela familjen satt hemma och spelade sällskapsspel när himlen öppnade sig och 80 millimeter regn plötsligt föll över det slagna gräset som låg och torkade. Det fanns inget annat att göra än att gå ut och samla ihop det ruttnande höet som flutit av gärdet och fastnat i taggtrådsstängseln. Sommaren 2018 föll regnet istället inte alls, och lantbrukare runtom i hela Sverige och Europa tvingades se på hur betena gulnade och det som skulle blivit foder till djuren istället brändes bort på åkern och försvann. Det allra färskaste exemplet tar oss inte längre tillbaka än sommaren 2023. En växtodlingssäsong som inleddes med torka, följdes av skyfall och avslutades med en kraftigt reducerad skörd. Och nu står vi här igen, i begynnelsen av bondeårets intensivaste och mest avgörande fas, och tänker precis som vi alltid har gjort. ”Det här kommer bli ett bra år”.

Med exempel uppradade på detta sätt kan det lätt låta eländigt. I efterhand har ju vi människor en förmåga att bara lägga de besvärligaste händelserna på minnet. Men faktum är att inkilat mellan dessa olyckliga milstolpar finns en massa andra år. Det allra flesta år - faktiskt. År där det istället har gått bra och ibland mycket bättre än väntat. Och det är precis därför som vi måste påminna oss om hur viktigt det är att våga känna tro. Trots motgångar kommer man igen. Man tror på nästa års skörd, man tror på vikten av det man gör, man tror kanske till och med på att det ska räcka hela vägen till att inspirera nästa generation att fortsätta tro. 

För nu går jag här hemma på gården, med en förväntansfull längtan efter att få reda på vad kommande sommarmånader har att bjuda. För min del är det förhoppningen om ett bra år för växtligheten. För någon annan att äntligen få till en efterlängtad semester. Oavsett ska vi komma ihåg att skulle det inte riktigt bli som vi tänkt, och det plötsligt återigen helt oundvikligen blivit vinter, har vi alltid en ny chans. För tro det eller ej, det kommer alltid en ny vår.

Katarina Wolf,
Förbundsordförande LRF Ungdomen