Välj rätt väg för svensk mjölk

Viktigast är nog den ovanligt höga dieselskatten och det finns några småposter till. Men ingenting som kan förklara krisen för svensk mjölkproduktion.

GMO-friheten i fodret kanske någon undrar. Ja, det ökar kostnaden för mjölkproducenterna, men mejerierna själva har gjort bedömningen att det gynnar affärerna. Betestvånget finns inte i andra länder, men hur begränsande är det egentligen?

Åtminstone för mjölkbönderna är nog sanningen att det inte är staten eller jordbrukspolitiken som är det stora problemet. Utan det handlar mer om hur marknaden fungerar och om vilka mejerier vi har.

De svenska medlemmarna i Arla har valt vägen att ha ett gemensamt mjölkpris med Danmark och genom Arlas stora internationella verksamhet bli beroende av världsmarknadspriser på mjölkprodukter. Eftersom medlemmarna är Arlas ägare och det inte finns några stora dolda reserver i företaget måste mjölkpriset gå ner när världsmarknadspriset sjunker. Att det inte finns något svenskt mjölköverskott och nästan ingenting säljs på export spelar då inte någon roll.

Merparten av Sveriges mjölkproducenter har alltså valt en väg som innebär att de kommer att få ungefär samma mjölkpris som övriga EU. Frågan är om det räcker eftersom Sverige har en del naturliga konkurrensnackdelar. Det handlar till exempel om vårt kalla klimat, stora avstånd och dålig arrondering. Vi måste kanske ha ett något högre pris på mjölken för att produktionen ska bli livskraftig.

Om jag förstår upplägget i Arla rätt är det inte möjligt. Även om handeln i Sverige mot förmodan skulle gå med på att höja priset på mejerivaror ska intäkterna inte fördelas i Sverige utan bland Arlas alla medlemmar i alla länder. På motsvarande sätt ska naturligtvis svenska medlemmar ha del av vinster på andra marknader. Men kommer vi att klara svensk mjölkproduktion under de här förutsättningarna?