Först ut var Blekinge, vid ett möte den 1 september. Där förordade LRF-aren Fredrik Persson ett nej till att dela ett vargrevir med ett grannlän, och han fick med sig en majoritet i delegationen. Senare har Kronoberg, Jönköping och Halland följt i blekingarnas spår. Om det här berättar vi mer på nästa uppslag i denna tidning.
Besluten har väckt viss kritik. "Osolidariskt", tycker Jägarförbundet Värmlands ordförande enligt tidningen Svensk Jakt.
Men de fyra sydsvenska länens nej kan också tolkas som en tydlig markering mot att rovdjurspolitiken inte har börjat tillämpas. Så länge vargstammen inte förvaltas är det begripligt att man tvekar om nya revir. Viltvårdsdelegationerna har tillfrågats om sitt läns möjligheter att hysa ett vargrevir, man har inte fått frågan om hur man kan avlasta de vargtäta länen i Mellansverige. Det är knappast sydsvenskarnas uppgift att ta det ansvaret, det måste staten göra.
Blekinge, Småland och Halland har gott om betesdjur och ett landskap där det är svårt att rovdjurssäkra med stängsel. Hur stängslar man exempelvis ute vargen i hagar omgivna av gamla stengärdsgårdar? Dessa är vanliga i de fyra länen och de ska bevaras. Att det innebär en svårighet inser varje praktiskt sinnad bonde.
Och hur ska man få djurägare att acceptera ett vargrevir när skyddsjakt på besvärliga individer ska bekostas av djurägarna själva? Ska en drabbad fårbonde som begärt skyddsjakt stå för notan? Det är åtminstone fallet i Kronobergs län.
Och hur påverkas djurägares ekonomi av rovdjursangrepp? Hur stor del av den verkliga kostnaden täcks av statens ersättningar? Detta utreder lantbruksuniversitetet nu på regeringens uppdrag, arbetet ska vara klart inom ett år. Tills dessa frågor har fått ett svar är det rimligt att avvakta med att sprida ut vargen över landet.