Allt oftare uppmärksammas den märkliga ordning som tvångsanslutningen till det kommunala vatten och avlopssystemet utgör. Bör vi inte behålla små anläggningar i händelse av att något oförutsett inträffar? Det skriver flera medlemmar i Gusjösäterns fastighetsägareförening.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Allt oftare uppmärksammas den märkliga ordning som tvångsanslutningen till det kommunala vatten och avlopssystemet utgör, när fastighetsägare tvingas betala gigantiska summor för något de inte behöver och som inte har något mervärde. Lagen om vattentjänster handlar om omsorg, kommunens omsorg om människor; alla ska ha tillgång till bra vatten. Det är när omsorgen tvingas på husägaren som det blir fel. När en kommun fattat beslut om att vissa fastigheter ska utgöra ett verksamhetsområde betyder det att man vill ansluta fastigheterna till det kommunala nätet. Den som saknar bra vatten blir glad. Den som redan har god tillgång på bra vatten men som ändå ska tvingas på det kommunala vattnet blir mindre glad.
På samma vis är det med avlopp. Den som redan har avlopp ordnat på ett förnuftigt och riktigt sätt är sällan intresserad av att tvingas till ett kommunalt VA-nät. Men är man tvungen att ansluta sin fastighet? Nej, inte alls, men det faktum att man ändå måste betala anslutningsavgiften bär onekligen något av tvångets prägel. Det utbryter sällan glädjescener när det står klart för fastighetsägaren att det anspråkslösa ordet ”anslutningsavgift” innebär en kostnad på en halv miljon kronor. Eller mer, allt beroende på hur man räknar.
I ett aktuellt ärende i ett fritidshusområde från 1960-talet inom Malung-Sälens kommun har man tänkt ansluta stugorna till det kommunala nätet utan samråd, utan miljökonsekvensanalys, och utan att så mycket som snegla på 2023 års förtydligande av lagen som talar om kommunens flexibilitet. Vi, en stor grupp stugägare, har reagerat på detta, liksom på den förstörelse som skulle bli resultatet om en tjugo meter bred ledningsgata dras genom naturen. Man tänker ta hänsyn till ”stora tallar”. Detta yttrande bygger på missförståndet att några träd är mer värdefulla än andra. Men det förhåller sig inte så. Fjällnaturen är en mångfald bestående av gran, tall, fjällbjörk, sälg, blåbär, hjortron, mossor, lavar… Att fälla träd, schakta av markvegetationen, transportera jordmassorna till en upplagsplats, gräva djupa och breda gator, är att förstöra naturen för lång tid framåt och gör det lätt för invasiva arter att etablera sig. Naturen blir inte ”återställd” i vår livstid. Kostnaden och naturförstörelsen är två tungt vägande skäl till att vi vill behålla nuvarande VA-lösning. Fler finns:
Hållbar utveckling: Har vi verkligen råd att kassera väl fungerande anläggningar?
Beredskap: Bör vi inte behålla små VA-anläggningar i händelse av att något oförutsett inträffar?
Höjda taxor: Kommer kommunens VA-kunder att jubla när de får höjda taxor för vatten och avlopp? Vill de finansiera ett högriskprojekt som detta?
De som på grund av kostnaden tvingas sälja den stuga som varit deras glädje i många år kommer att fara illa, liksom de som tvingas se fjällnaturen utsättas för ett våldsamt ingrepp och vet att något oersättligt går förlorat. Här behövs bara ett nytt beslut! Man kommer att se med respekt på den kommun som inser att det är bättre att lösa de problem som finns än de som inte finns.
Medlemmar i Gusjösäterns fastighetsägareförening:
Gunilla Andersson
Jan Andersson
Lars Andersson
Krister Caarp
Peter Edberg
Erik Fagerland
Anna-Karin Holmlund
Anders Ingves
Kjell Johansson
Karin Karlberg
Carina Kopriwa
Mats Landerberg
Patrick Ångman med flera.
