Timmerbrist är därför en faktor som kommer att bli viktig för kooperationen. Att Södra i den situationen väljer att sälja sitt skogsinnehav i Baltikum, främst Lettland, är lite märkligt. Det skriver Knut Persson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
För den som ska sälja en vara är det självklart en fördel om det är brist på den. Priset blir högre och det är säljaren som dikterar villkoren. När skogskooperationen började växa var det snarare ett överskott på råvara. Kooperationens första steg var att samla ihop utbudet av virke och på det sättet försöka förhandla fram ett högre pris när man sålde vidare till industrin. Men det stod ganska snart klart att möjligheterna var begränsade, och att man för att höja prisnivån ordentligt behövde egen industri som ökade efterfrågan.
I dag har vi fram för allt i Södra en avancerad industri som har målet att genom teknisk innovation öka värdet av varje stock som skogsägaren levererar. Man har under en lång rad av år också gett sina medlemmar/ägare en vinstdelning som är en viktig del av skogsgårdens lönsamhet. Normalt har Södra satt sina priser så att skogsägaren ska få maximalt betalt samtidigt som industrin har tillräckligt bra lönsamhet. Men timmerbristen har gjort att det priset inte räcker, under 2024 sattes timmerpriserna så att det blev ett nollresultat för sågverken.
Trots att det inte är några vinster i timmerförädlingen är ändå grunden för en del av vinstdelningen 2024. Det betyder att man för över vinster från massatillverkningen, men eftersom det är samma skogsägare som levererar timmer och massaved är det knappast något problem. Timmerbristen är ändå en ny situation. I grunden är den gynnsam för skogsägarna, så allmänt är det inte några problem. Men trycket på Södra att få ut ett högre värde ur timmerstocken ökar. Det kan handla om att förädla mer, till exempel byggelement i korslimmat trä. Eller att hitta nya marknader som betalar bättre. Alla större sågverksföretag har naturligtvis samma ambitioner, så det är inte lätt.
En sak som blivit väldigt tydligt under 2020-talet är att det är det är svårt att göra framtidsbedömningar. Men om man ändå försöker sig på en hopplös uppgift så är det rimligt att tro att timmerbristen kommer att bestå ett tag. Den svenska skogsproduktionen stagnerar och vi kommer inte att köpa från Ryssland.
Timmerbrist är därför en faktor som kommer att bli viktig för kooperationen. Att Södra i den situationen väljer att sälja sitt skogsinnehav i Baltikum, främst Lettland, är lite märkligt. Argumentet för försäljningen att Södra ska fokusera på att förädla virke från sina medlemmar är i sig oantastligt. Det är självklart föreningens viktigaste uppgift. Men att förbättra råvaruförsörjningen till den egna industrin borde stärka betalningsförmågan till medlemmarna. Argumenten för Södras innehav är starkare än när skogen köptes.
