Det här är händelser som fått den svenska försvarsdebatten att hetta till, diskussionen sägs i dag vara lika intensiv som under det kalla krigets dagar.
Men en fråga är det ganska tyst om; hur ska folket försörjas med mat vid en allvarlig kris?
När svensk försörjningsberedskap utreddes på 1980-talet var man klar över att många livsmedel skulle bli bristvaror vid en avspärrning. Detta som följd av en brist på importerade insatsmedel; konstgödselkväve, proteinfoder och drivmedel. Man utgick då ifrån en bibehållen areal; 2,9 miljoner hektar åker. Antalet mjölkkor bör inte understiga 550 000, skrev utredarna. Då fanns möjlighet att snabbt utöka antalet till 600 000, det ansågs nödvändigt för att tillgodose folkets behov av mejerivaror vid en avspärrning.
"För att vår säkerhetspolitik ska vara trovärdig utåt gentemot omvärlden och inåt gentemot den egna befolkningen bör en acceptabel livsmedelsförsörjning säkerställas..." skrev utredarna då, 1984. Nog är det ord som borde vara giltiga även i dag.
Men nu har vi 2,6 miljoner hektar åker kvar, hisnande 300 000 hektar har försvunnit ur odling under de 30 år som har gått. Och antalet mjölkkor är i drygt 200 000 färre än vad som då ansågs vara ett behövligt antal. Enligt statistiken hade vi i fjol knappt 348 000 mjölkkor och antalet fortsätter minska...
Visst, världen har förändrats under de 30 åren, och en flera år lång avspärrning likt dem under 1900-talets stora världskrig är kanske inte ett troligt scenario. Men det finns andra kriser som kan drabba oss än krig. Vilken försörjningsberedskap har vi? Tyvärr är den nog lika svag som försvarets förmåga att hålla stånd mot en angripare.
Vid LRF-stämman i förra veckan restes återigen kravet på en nationell livsmedelsstrategi, som också inbegriper försörjningsberedskapen. Det är ett mycket rimligt krav.