Men planen innehöll något som ur svenskt, lite mer långsiktigt perspektiv är än mer sorgligt; Arla samlar i stort sett all produktutveckling till ett nytt innovationscenter på Jylland, där man ska investera 270 miljoner danska kronor.
Innovation har i själva verket varit just den svenska mejeriindustrins styrka genom åren, man har i det avseendet varit långt mer framgångsrik än kollegerna i Danmark. Ett exempel på detta är Bregott, som utvecklades av svenska mejerister medan danska kolleger såg på med kritiska ögon; "man förstörde ju smör". Ett annat är framställningen av crème fraiche för den inhemska marknaden, där svenska mejerier var steget före de nordiska grannarna...
Produktutveckling är ett hjärta i ett företags verksamhet, nu töms det svenska Arla på kunnandet. Men inte bara förnyelse är viktig, utan också tradition. Den svenska ostkulturen är en sådan, som vi borde vårda med stolthet. Enligt den i år utkomna boken Svensk Ostkultur fanns ännu på 1970-talet 300 ostsorter i Sverige. Vårt land var världens mest hårdostrika, med långlagrad grynpipig ost som särskild specialitet.
Hur många minns ambrosia, koggost eller den prisbelönta nyskapelsen Blå Gotland - de har alla offrats på den industriella effektivitetens altare, där långa serier och kort mognadstid är idealet. Av de många ostsorter som rymdes i det som nu är den svenska delen av Arla finns nu inte stort mer än en handfull sorter kvar...
- Om man tror att paradiset bara ligger i bulkproduktion, då har man gjort rätt, säger en bister Martin Ragnar, författare till boken Svensk Ostkultur.
Arla är förstås en global spelare numera, precis som Skånemejeriers ägare Lactalis, utvecklingen går i deras händer troligen mot en mer utslätad matkultur som är gångbar lite varstans. Ska vi ha en ostkultur värd namnet får snart hoppet stå till de många nya små mejerierna. Annars blir Matlandet Sverige lika ihåligt som den berömda schweizerosten.