Okunnigt att skjuta fram strategin
Det har snart gått ett år sedan Livsmedelsstrategin 2.0 skulle ha presenterats. Slutsatsen är att det helt enkelt inte är politiskt prioriterat. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
"Sverige är inte i krig, men det råder inte heller fred", sa statsminister Ulf Kristersson på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i januari.
"Det är nära förestående", var landsbygdsminister Peter Kullgrens svar på frågan om när den uppdaterade livsmedelsstrategin kommer, när han talade på Livsmedelsföretagens lansering av rapporten "Recept för resiliens" i början av mars. Hans än en gång undvikande svar följdes av spridda skratt från publiken. Men skrattet riskerar att fastna i halsen.
Vi har haft tid på oss att inse vilket katastrofalt beslut det var att montera ner vår försörjningsberedskap och vårt svenska försvar.
Det har funnits tid att fundera över hur vi kan bygga upp det på nytt och vad vi kan lära oss av Finland, som har kopierat och förfinat det system som vi en gång hade. Men nu börjar tiden rinna ut på riktigt. Inte minst när säkerhetsläget har satts i total gungning efter president Donald Trumps senaste nycker.
Det har snart gått ett år sedan Livsmedelsstrategin 2.0 skulle ha presenterats. Fortfarande har ingenting hänt. Det är illavarslande. För hjulen slutar tyvärr inte att snurra i övriga världen för det. Slutsatsen är att det helt enkelt inte är politiskt prioriterat. Att läget inte anses vara tillräckligt akut. Det signalerar en oförståelse över hur mycket och omfattande som behöver göras. Livsmedelsföretagarna trycker i sin rapport på sårbarheten i antalet leveransvägar till Sverige och obefintlig struktur mellan näringsliv och offentlig sektor i krisläge. Men också på vikten av att hela livsmedelskedjan fungerar.
Att bygga upp strategiska omsättningslager för spannmål och kritiska insatsvaror är absolut nödvändigt samt att viktiga delar av livsmedelskedjan klassas som riksintressen. Så att fler spannmålsmottagningar och kvarnar inte riskerar att tvingas bort från stadskärnor där vi så väl behöver dem. Omsättningslager kan skötas av befintliga företag, men staten behöver ta ett ansvar för att finansiera lagerhållningen.
Lönsamheten måste stärkas på alla nivåer inom livsmedelskedjan, och det kan inte anses vara fult att gå med vinst som viss mediarapportering vill framställa det. Det betyder att det också finns marginaler för investeringar. Men alla lantbruksföretag har inte möjlighet att växa på samma vis, och riskeras då att slås ut. Vi behöver gårdar inom alla produktionsinriktningar och storlekar fördelade över hela landet. Exportflöden kan vändas inåt vid behov.
Finns svaret i Livsmedelsstrategin 2.0? Om vi ska hinna i fatt omvärldsläget så är det hög tid för handlingskraft nu. Det finns ingen mer tid att slösa.