I väntans tider

I skogen går vi i väntans tider. Dragkampen om hur och i vilken omfattning den svenska skogen ska brukas fortsätter. En rad varianter på utredningar, myndighetsuppdrag och domstolsavgöranden ska i närtid leda fram till en ”lämplig” användning av vår kanske viktigaste resurs. Ett antal värden ska balanseras mot varandra och det ekonomiska ansvaret fördelas mellan den enskilde och det allmänna. I centrum för det hela står den svenske skogsägaren som sedan länge fått leva i ovisshet om vilken rätt som egentligen finns till de egna tillgångarna.

Hur går det då? Jo, ett visst hopp kan skönjas och det ser antagligen lite ljusare ut för skogsägare idag än vad det gjorde för några år sedan. Efter att ha varit passiva den första tiden efter valet har nuvarande regering satt ned foten kring en del viktiga frågeställningar. Direktiv till statliga utredningar och till myndigheter har blivit skarpare med en uttalad inriktning mot att ekonomi ska ges större tyngd när frågor om klimat och naturvård behandlas samtidigt som äganderätten ska värnas.

Vi får hoppas att myndigheter som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen tar till sig av tydligheten och inte försöker runda de politiska intentionerna. Troligen kan det vara problematiskt för en del tjänstemän att anpassa sig till den nya ordningen med ökad stringens och det kommer att krävas god styrning från myndigheternas högsta ledningar för att det ska landa rätt.

Inom domstolarna råder otydlighet och tröghet när det gäller avgöranden av mål med koppling till skogsbruk, artsskydd och ersättning. Hittills har överambitiösa tolkningar av miljöbalk, en för långtgående och felriktad artskyddsförordning och ett urholkat egendomsskydd i grundlag lett till ökad otrygghet för landets skogsägare. Dessutom ges nästan vem som helst möjlighet att överklaga myndighetsbeslut och starta upp långdragna juridiska processer. Här är det bara att hålla tummarna för att vi får nödvändiga lagjusteringar framöver.

Även på den europeiska arenan kommer signaler om förändrade synsätt i för skogsbruket positiv riktning. Bioekonomi med ett brukandefokus verkar ha fått en nyrenässans efter några tynande år i skuggan av tankar om att klimat och naturvård mår bäst när boreala skogar lämnas orörda. Nya sammansättningar i EU-kommission och parlament leder numera till andra prioriteringar. Det ökande hotet mot världsekonomin och det instabila säkerhetsläget påverkar förstås också. Både här hemma och inom EU har den nygamla parametern självförsörjning hamnat i blickpunkten och nu diskuteras återigen det stora värdet av ett jord- och skogsbruk ur denna aspekt.

Anders Pettersson,
Sorsele