När staten sviker vattenkraften och EU-rätten

Svensk vattenkraft befinner sig i ett rättspolitiskt vakuum. Det som en gång var överenskommet mellan staten och den storskaliga vattenkraften har brutits – inte av branschen utan av myndigheter som agerar långt utanför det mandat som gavs. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2014:4 slogs det fast att tre alternativ skulle ligga till grund för miljöanpassningen av vattenkraften. Kostnadsramen sattes till 10,6 miljarder kronor och produktionsbortfallet skulle begränsas till 1,5 TWh. Det var ett politiskt och tekniskt avvägt beslut, ett slags kontrakt mellan staten och branschen.

Men verkligheten ser nu helt annorlunda ut. Myndigheternas tolkningar av lagar och förordningar har lett till krav på åtgärder som vida överstiger både kostnadsramen och produktionsförlusten. Det är därför Vattenkraftens miljöfond har satt ner foten och förlängt sin paus till den 1 mars 2026. Man kan inte genomföra en nationell plan när spelreglerna ändras ensidigt och godtyckligt.

Regeringen och riksdagen har dessutom svikit de löften som gavs i Tidöavtalet. Där står det uttryckligen att omprövningen av vattenkraftens miljötillstånd ska pausas tills konsekvenserna för elproduktionen är kartlagda. Det utlovades ett nytt regelverk som skulle väga elförsörjning tungt och skydda små aktörer från orimliga kostnader.

Men i praktiken har småskalig vattenkraft drabbats hårdast. Trots löften om att värna om kulturhistoriska värden och lokal energiförsörjning har myndigheternas agerande lett till utrivningar, ekonomiska tragedier och en irreversibel förlust av decentraliserad, hållbar energi. Hundratals anläggningar riskerar att försvinna – inte på grund av miljönytta utan på grund av rättsosäkerhet och myndighetsaktivism. 

Det som sker strider inte bara mot svenska politiska överenskommelser – det är ett direkt brott mot EU-rättens grundläggande principer:

• Äganderätten: Artikel 17 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna skyddar rätten till egendom. Att tvinga fram åtgärder som leder till utrivning eller kraftig begränsning av vattenkraftverk utan rimlig ersättning är ett ingrepp i denna rätt.
• Proportionalitetsprincipen: Enligt EU-rätten måste varje åtgärd vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte. Att kräva miljardkostnader och TWh-förluster för marginella miljövinster är inte proportionerligt – det är rättsvidrigt.
• Rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar: När staten inskränker möjligheten att använda ens egendom ska det ske med tydlig rättslig grund och med ekonomisk kompensation. Detta ignoreras systematiskt i dagens tillämpning.
• Att svenska myndigheter och domstolar de facto struntar i dessa principer är inte bara ett nationellt problem – det är ett europeiskt rättsproblem. Sverige riskerar att bryta mot EU-rätten och därmed dra på sig rättsliga processer på EU-nivå. 

Det är dags att riksdag och regering tar ansvar. Återställ det som överenskommits. Sätt stopp för myndighetsaktivism. Respektera EU-rätten. Och framför allt – ge vattenkraften den rättssäkerhet och långsiktighet som utlovats. Det handlar inte bara om energi. Det handlar om tillit, rättsstatens principer och Sveriges trovärdighet som rättssamhälle.

Gunder Holm

Sekreterare

Smålands Vattenkraftsförening