Läge för Sveaskog att blanda sig i leken

Det spekuleras flitigt kring årets skogsaffär; Stora Enso har aviserat att bolaget tänker sälja 165 000 hektar. Med en prislapp på kanske 10 miljarder kronor finns inte många tänkbara köpare. Kanske en utländsk pensionsstiftelse, kanske något av de andra bolagen. Det finns anledning för Sveaskog att anmäla sitt intresse, då kan vi alla få glädje av affären.

Först en kort återblick. Jämfört med andra länder har vi en liten andel statliga skogar och i början av 1990-talet var nästan allt på väg att försvinna. Det räddades i sista minuten genom ett rådigt politisk spel, där Bo Dockered hade nyckelrollen. Man kan säga att kistan med vårt gemensamma familjesilver öppnades på glänt och omgivningen började rycka i klenoderna. Den borgerliga regeringen, som tillträdde 1991, hade en blind tro på att privatisering var en universallösning på allt. Den statligt ägda skogsindustrin och det mesta av skogarna samlades i AssiDomän och utförsäljningen började med en så kallad "folkaktie". En fjärdedel av skogarna blev kvar i nybildade Sveaskog.

Efter tio tröttande år med "folkaktien" beslöt riksdagen att lösa in aktierna och låta Sveaskog ta över allt. Den socialdemokratiska regeringen fick igenom beslutet med stöd av Centerpartiet. Avgörande för Centern var att Sveaskog skulle sälja ut mark till privata skogsägare för att gynna landsbygden. Och då är vi framme vid dagens affär. Argumenten från riksdagsdebatten år 2001 går igen. Genom att sälja ut mindre områden till privata köpare får många chansen att uppfylla drömmen om en egen skog och de som redan är etablerade kan få en fastare grund för verksamheten. Mångfalden av ägare har ett egenvärde och det bidrar till en levande landsbygd oändligt mycket mer än en passiv pensionsstiftelse. 

Nu har Sveaskog inga fastigheter till salu. Utförsäljningen började bra, men kom att övergå till alldeles för få och för stora områden. Får man chansen igen bör det konsekvent handla om mindre enheter. Mer mark ger också bättre möjlighet till markbyten vid bildande av reservat och att staten kan ta ansvaret för avsättningar till naturvård. Men framför allt gäller det att fylla ut kostymen och hitta den roll som anstår bolaget med hela folket som ägare. 

Att agera som alla andra bolag, och exempelvis handla med virke känns onödigt. I synnerhet nu när alla egna industrier är borta. Däremot handlar den unika rollen om ett övergripande ansvar, att bidra konstruktivt till den skogliga debatten, att visa vägen och gå i täten för att utveckla både skogsbruk och landsbygd. Lever man upp till den rollen förtjänar det en större kostym.