Man frågar sig vad som finns mer att samtala om och vilka lösningar man åsyftar? EUs art och habitatdirektiv som beskriver regelverket för vargens gynnsamma bevarandestatus är uppfyllt för den svenska vargstammen. Detta sedan flera utredningar gjorts under medverkan av flera oberoende forskare som granskat regelverket. Alliansregeringen lade en proposition ”En hållbar rovdjurspolitik” 2012/13: 191 på riksdagens bord i december 2013, och som med bred majoritet röstades igenom förslaget om 270 vargar i Sverige.
Nu återstår bara att börja förvalta statens vilt (björn, varg, lodjur, järv och kungsörn) efter innebörden i propositionen, som bland annat anger referensvärden för stammarnas högsta nivåer. Vargstammen har under de senaste fem-sex åren haft en tillväxt på mellan 15 – 18 procent, från en nivå på cirka 300 vargar. Naturvårdsverket meddelade under hösten 2014 att det fanns utrymme att vid jakten 2015 fälla 90 vargar. Detta överklagades av bland andra SNF och WWF till olika rättsinstanser, vilket innebar att endast 44 vargar fick fällas. Naturvårdsverket meddelade nyligen att detta antal motsvarade 2014 års tillväxt i vargstammen. Trovärdigheten för Naturvårdsverket har nu nått sådana bottennivåer att verket omedelbart måste fråntas jaktfrågorna, och en ny viltmyndighet snarast inrättas.
Att påstå som Sandahl och Westman gör ”att skyddsjakt efter problemrovdjur är en viktig del av förvaltningen" är missvisande då sådana skyddsjakter genomgående överklagas och inte kan genomföras och därmed avlivas ett fåtal vargar årligen. En förvaltning måste för att bli trovärdig, ske planmässigt årligen med beskattning av tillväxten för att inte stammen ska fortsätta att öka, samt på tre års sikt ta ned stammen till referensvärdet 270 vargar.
Ska en levande landsbygd kunna upprätthållas av företagare på landsbygden med förekomst av betande tamdjur krävs en förvaltning.
undefined