I vägrenen växer ansvaret

Jag tillbringar mina somrar i Västerbottens inland. Närmare bestämt vid en sjö där Ryfjället ståtligt tornar upp sig mot himlen. Vid midnatt försvinner solen en liten stund bakom den skarpa toppen men mörkt blir det aldrig. Alldeles magiskt är det. Särskilt när vattenspegelns rosa skimmer bryts av vakande fiskar. Kärleken till den här vyn är den sorten som håller livet ut. 

Den här sommaren har jag dessutom förälskat mig i vägrenarna. Hade pappa-humor varit min grej hade jag menat de två sarvar som trotsat fjället. Men nu tänker jag på allt som växer. I vägrenen. I vägdiket. I vägområdet.

Smörblommor och midsommarblomster. Smörbollar, hjortron och blåbärris. Prästkrage, klöver och renfana. Syra, Angelika och Gompagräs – trion som håller skörbjuggen borta. Viol, arv och Klytpyrola. Sporrar, nycklar, rötter och spiror. Kattfötter, ljung och hönsbär. Fjällgröna, purpurbräcka och Fjällskära.

Den enda jag saknar är sippan. Lite skönt faktiskt. Turen hem från Gierevaartoe med en sjuåring konstant sjungandes och fnittrandes om fjällsnippor har jag ännu inte fullt ut återhämtat mig ifrån.

Blomster avlöser varandra och emellanåt hittar jag något nytt som jag slår upp i mormors gröna fjällflora. Allt har sin tid heter det. Så är det också med mina vägrenar. En biltur för att ladda och handla i Slussfors bjuder i stället på: ”Lupiner, lupiner överallt”. Vi uppmanas göra allt vi kan för att bekämpa dem. Men är vägområdet verkligen allas ansvar?

Jag menar inte att vi ska rycka på axlarna, låta det vara och skylla på andra. Jag menar att den som har ansvar behöver ta ansvar. Det är dags för staten att steppa upp och bidra till att öka den biologiska mångfalden genom att göra sitt. Gärna med samma övernitiska tillvägagångssätt som den lägger ansvar på andra.

För om du tyckte att det var lite väl mycket rabblande av fjällblomster så kom då ihåg att antalet invasiva arter är än fler och än mer av varje art blir det. Lupinerna är bara affischpojken. Att staten inte tar klivet från samordning och vägledning till faktiskt görande är jag rädd för handlar om att verkstan kommer att bli dem övermäktig och därför blundar. För varför har annars inte väghållaren större skyldigheter?

En stunds självrannsakan kan även vi som markägare och växtodlare behöva ägna oss åt. Se över rutiner när maskiner flyttar mellan olika områden. Tvätta och städa. Ställa krav på de vi köper maskintjänster av. Ta höjd för den mertid och merkostnad som det innebär nu så blir insatsen inte lika tuff sedan.