Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Förra året siade jag från ett läge där framtidstron var stark. Konsumtionen av svenskt kött hade stigit, det byggdes flitigt på gårdarna och livsmedelsstrategin hade just antagits. Det blåste medvind och Lantbrukssverige kände politikernas stöd. Sedan hände det som inte fick hända.
Torkan kom, det kämpades som aldrig förr för att bärga foder och hålla djuren i hull. På mycket kort tid försvann många moderdjur från svenska gårdar och i dag går avelsdjur tomma i produktioner på sparlåga. Genom alla produktionsgrenar har svenska djurhållare fått lägga om sina strategier, mitt i torkans epicentrum, men också framåt.
Med skyhöga priser på foder, samt slakt- och äggpriser som inte kompenserar den ekonomiskt pressade situationen, kan 2019 bli ett tufft år – särskilt för den som står utan buffert. Men positiva förändringar hägrar vid horisonten, särskilt för grisbönderna.
”Den enes död, den andres bröd” är ett passande ordspråk för att beskriva ett möjligt utfall 2019. Afrikansk svinpest, sjukdomen som sprids som en löpeld bland världens grisar, kan ge positiva effekter för de grisbönder vars besättningar klarar sig från smittan. Miljontals djur har slagits ut av sjukdomen och världsproduktionen har sjunkit. Det kan påverka pris och efterfrågan positivt.
2018 klubbades en ny djurskyddslag igenom. Då sköts en fråga om omvälvande förändringar på framtiden. Senast sex månader in på det nya året ska Jordbruksverket presentera sin utredning om konsekvenser av krav på lösgående djur. En spik i kistan för många svenska mjölkbönder och ridskolor.
I april börjar den nya djurskyddslagen gälla. Den ska vara mer flexibel och målinriktad. Därför hoppas jag att djurskyddskontrollerna anpassas på lämpligt sätt. Om inte kan ett rättsosäkert läge vänta.
Högst på önskelistan för det nya året är en växtodlingssäsong med precis lagom mycket regn.