Sveriges totalförsvar behöver all odlingsbar yta på bördig mark tillgänglig. Att påstå annat kan ses som att försöka blanda bort korten i syfte att gagna egna ekonomiska intressen. Det skriver Marie-Louise Bodmar, Halland.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på Solparker kan skapa dubbla användningsområden av Madeleine van der Veer, verksamhetsledare Närverket för solparker.
Madeleine van der Veer är verksamhetsledare för Nätverket för solparker, en lobbyorganisation med en samling solparksbolag. En typ av bolag som ofta förknippas med riskkapital. Hon replikerar på insändare från Per Ask och menar att han visar ointresse för fakta samt solkraftens roll i elsystemet. Slutligen attackerar hon Per Asks aversion mot solkraft på jordbruksmark och visar själv på okunskap.
Enligt Madeleine van der Veer är solkraft en tillfällig installation som inte skadar marken. Detta påstående är en arbetshypotes från solparksbolag, inte ett vetenskapligt faktum. Tvärtom visar vetenskapen bland annat att jordbruksmarken degraderas minst en nivå i kvalitet den trycks ihop och ”dör”, sköra panelställningar riskerar dessutom att fälla ut stora halter av zink i jordlagren när de dras upp om cirka 40 år. Brandrisken är stor med torrt och dött gräs mellan raderna. I Storbritannien har vetenskapen visat att återställande av mark efter solparker liknar den efter gruvdrift. Det är till skillnad från solparksbolagens hypoteser, resultatet av vetenskapliga studier.
Madeleine van der Veer menar också att marken lämpar sig utmärkt för sambruk. Påståendet är sant vid äkta agrovoltarisk produktion med helst oinstängslade arealer och minst 11 meter mellan panelraderna för brukande med befintlig maskinpark. Man förlorar här cirka 20 procent av den odlingsbara ytan.
Vetenskapen visar också att den kumulativa påverkan på områden med stora solparker ger en negativ effekt lång tid framåt. Det hjälper inte att hävda att ”jordbruksmark är monokultur” som så ofta är ett argument. Jordbruksmarken befinner sig ju inte i ett isolerat rum. I många hoppfulla miljökonsekvensbeskrivningar återfinns uttryck som, ”bedöms inte ha någon signifikant påverkan”. Bedömningar är dock inte fakta.
Hon hänvisar också till den volym mark som gått förlorad i träda och jämför med den som nu ansökts för solparker, och menar att vi har råd att inte bruka ansökt mark. Då finner man det högst märkligt att inte fler ansökningar gäller trädesmark. I stället gäller ansökningar ofta jordbruksmark i full produktion eller produktiv skog (kolsänka), särskilt i södra Sverige. Vi odlar en stor del av marken i södra Sverige och om man ska etablera solpark på jordbruksmark här, blir det ofta på produktiv yta. Men södra Sverige är landets skafferi. Det är här vi kan odla livsmedelsgrödor som förser Sveriges befolkning med mat. Om nu jordbruksmarken är så oviktig och olönsam borde ju denna mark ligga i träda? Solparksbolag betalar i snitt 3–4 gånger mer per ha än en arrendator. Detta är anledning för markägare att ge upp odling av mark.
Slutsatsen blir att Per Ask har rätt, vi behöver inte den energi solparker producerar då det är ”för mycket möda för nyttan”. Som grön energi, finns det idag inget som kan mäta sig med vindkraften. Vindkraften är också mer rättssäker då den omfattas av plan- och bygglagen. Uppmaningen blir att etablera solkraft där marken redan tagits i anspråk (exempelvis parkeringar och tak) men det blir såklart inte lika lönsamt för solparksbolag.
Sveriges totalförsvar behöver all odlingsbar yta på bördig mark tillgänglig. Att påstå annat kan ses som att försöka blanda bort korten i syfte att gagna egna ekonomiska intressen.
Marie-Louise Bodmar
Halland
