Röster har visserligen höjts mot upplägget under resans gång. En som protesterade 2008 var riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson, m, i en interpellation till dåvarande miljöministern Andreas Carlgren:
– Vem tyglar tjänstemännen? undrade hon i debatten.
Svaret på frågan är nog tyvärr: Ingen! Nu är det skarpt läge och vi börjar se resultatet. De regionala vattenmyndigheterna har jobbat fram åtgärdsförslag som skulle ta 150 000 hektar åker ur bruk.
Många av våra bördigaste jordar ska förvandlas till träsk. Och kostnaden? Ja, totalt sett enligt LRF: s beräkningar skulle det kosta jordbruket 34 miljarder de närmaste sex åren. Då är markvärden på dryga tio miljarder inräknade.
Förslaget är framtaget av tjänstemän som knappast har helhetssynen eller tar något ansvar för kostnaderna eller för hur det drabbar bygder och näringar. De har uppdraget att ta fram förslag som ger renare vatten. Det har de gjort, punkt slut - utan att ta andra hänsyn.
Och besluten tar, när åtgärderna är spikade, samma tjänstemän.
Andra EU-länder har gjort annorlunda när de har implementerat vattendirektivet. Ett lysande exempel är våra mer pragmatiskt sinnade grannar i öster. "Tillsammans för god vattenstatus", lyder överskriften till Finlands förvaltningsplan. I planen förklaras principerna för vattenvården som ett "öppet och delaktigt samarbete".
De kloka finländarna vill åstadkomma förbättring av vattenkvaliteten med rådgivning och utbildning för bönder, med fånggrödor och metoder som liknar dem som tillämpas inom det svenska projektet Greppa näringen. Lagkrav och tvång lyser med sin frånvaro.
Alla vill ha rent vatten, men metoderna att nå målet får inte bli dråpslag mot bygder och näringar. Politiken måste återta makten över vattendirektivet. Annars håller vi på att skapa en teknokrati, där experter styr över huvudena på folket. Det är rent ut sagt skrämmande.