En praktisk skogskarta kräver sin kompass
Det är så mycket enklare att sitta på läktaren och säga nej till allt, än att komma med konkreta lösningar på miljö och produktion kan samexistera. Det skriver Anna Nilsson angående den nya skogsutredningen.
Det är så mycket enklare att sitta på läktaren och säga nej till allt, än att komma med konkreta lösningar på miljö och produktion kan samexistera. Det skriver Anna Nilsson angående den nya skogsutredningen.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Den nya skogsutredningen är klar. Uppdraget var brett – att se över den nationella skogspolitiken, stärka näringsfriheten, investeringsviljan, öka tillväxten, produktionen av skoglig biomassa – och ge förslag på en ny EU-politik. Det är ett uppdrag som kräver en utredare med gedigen ämneskunskap och med den ena foten stadigt förankrad i forskning, och den andra i näringslivets pragmatiska verklighet. För det saknas inte minerad mark.
Den svenska modellen med jämställda skogspolitiska mål - miljö och produktion – har varit framgångsrik, robust och ändamålsenlig. Det har gett en positiv utveckling för båda målen, är Göran Örlanders slutsats. Trots att klimatförändringar, EU-politik och ett ökat fokus på skogens ekosystemtjänster har tillkommit sedan den skogspolitiska reformen 1993.
Det finns frihet under ansvar för svenska skogsägare anser Göran Örlander, och så vill han att det ska förbli. Han föreslår att Skogsstyrelsen ska återgå till sin forna roll med ökat fokus på skoglig rådgivning. Bland annat anser han att det röjs för lite och för sent, samt att ungskogen inte är tillräckligt i fokus. Ett skogsbruk som kan bära sina egna kostnader utan stöd ser han som viktigt. Där lyfter han skogssektorns stora betydelse för svensk ekonomi och sysselsättning.
Göran Örlander ger 55 förslag på många till synes eviga olösta skogspolitiska frågor. Här rekommenderar han tydliga politiska avvägningar. Om allt från vilka fåglar som behöver skyddas och var, till hur mycket skogsmark som ska undantas från brukande och att EU-lagstiftning inte ska överimplementeras. Han råder regeringen att inte enbart lägga över rapporteringsplikt på myndigheter utan prioritering. Han ger flera förslag på hur regeringen kan organisera sig för att vara proaktiva för en långsiktig politik på nationell såväl som EU-nivå. Att biologiska system inte lämpar sig inte för kortsiktiga mål med osäkra mätmetoder känns uppfriskande.
Nytt i ljuset av en allt osäkrare omvärld är också att utredningen lyfter skogens roll för försörjningstrygghet och beredskap. Parallellt med en hårdare konkurrens om skogsråvaran behöver åtgärder för att säkra en biologisk mångfald i ett förändrat klimat.
Det känns klokt. Det känns sunt. Det är att navigera i verkligheten.
Nu återstår vad som kommer att finnas kvar när politikerna har minglat runt buffébordet av konkreta förslag. Det har varit alldeles för lätt att göra politiskt spel av skogen. Det är så mycket enklare att sitta på läktaren och säga nej till allt, än att komma med konkreta lösningar på miljö och produktion kan samexistera. Nu är det upp till politiken att ta kommandot.