Varsel inom skogsindustrin drabbar hela landsbygden

I spåren av den svaga konjunkturen ser vi även varsel hos dem som är beroende av att industrierna snurrar. Sammantaget är landsbygden – människorna och dess företagande – de som lever med och av skogen – de största förlorarna. Det skriver Susanne Öberg. 

Kvinna framför timmerhög och timmerbil i sågverk.
Det som slår en när rubrikerna sätts är hur många skogsindustrin sysselsätter. Likaså hur små och relativt okända orterna är. Husum, Värö, Ransby, Mörrum, Klevshult och Kroksjön. I spåren av den svaga konjunkturen ser vi även varsel hos dem som är beroende av att industrierna snurrar. Det skriver Susanne Öberg i Land Skogsbruk. FOTO: ISTOCK

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

Nog har uppsägningar och nedläggningar av verksamhet inom massa- och sågverksindustrierna oroat en lång tid. Addera tillfälliga stängningar och att konjunkturlyftet fortfarande är långt borta. Klumpen i magen växer när aktörer som Metsä Husum och Södra inom loppet av en vecka varslar 100 respektive 200 tjänster.

Sedan tidigare har vi sett Vida, Setra, Moelven och Holmen dra ned på produktionen. Billeruds varsel som berör 650 medarbetare globalt. Det ser minst sagt dystert ut. Fortfarande får vi räkna med fler besked av denna sort. När Holmen och SCA blåste av planerade investeringar i Rundvik får det ses som sista ringningen. Den som nagelfar anar att den gått tungt även under gulddagarna. Ridån är att vänta.

Det som slår en när rubrikerna sätts är hur många skogsindustrin sysselsätter. Likaså hur små och relativt okända orterna är. Husum, Värö, Ransby, Mörrum, Klevshult och Kroksjön. I spåren av den svaga konjunkturen ser vi även varsel hos dem som är beroende av att industrierna snurrar. Där är vi fortfarande bara i början. Sammantaget är landsbygden – människorna och dess företagande – de som lever med och av skogen – de största förlorarna.

Skogsägaren befinner sig däremot i en lite bättre sits. I alla fall söder om Dalälven har virkespriserna gått upp trots en svag industrikonjunktur. Den som äger skog i norra Sverige kan inte åtnjuta den fördelen. Här har prisutvecklingen rätt och slätt uteblivit. Orsaken till det har många namn. Det statliga skogsbruket, Sveaskog. SCA, vars råvaruförsörjning består till 50 procent av ickekonjunkturkänslig egenägd skog. 

Striden mellan Norrskog och Norra Skog som sedermera ledde till fusion är en annan. Fördelen med den måste sägas vara att den släckte en av orsakerna till de låga virkespriserna i norr. Familjeskogsbruket har nu en egen massafabrik. Om än till hälften ägd. Metsä Husum inte bara varslar, de drar i gång ett besparingsprogram om 2 miljarder och ställer in planerade investeringar. Det får ändå ses som hoppfullt för skogsägaren och virkespriserna. Att inte agera är också att agera. Något som skulle få förödande konsekvenser på sikt.

För det finns begränsade alternativ för Norra Skog att få annan avsättning för massaveden. Att sova med fienden är tänkbart. Det kan säkert vara spännande en natt eller möjligtvis två. Men intressena ljuger aldrig. De börsnoterade skogsbolagen äger skog för att säkerställa virkesförsörjning till industrin. Skogsägarföreningarna äger industri för att de vill säkra sitt virkespris till skogsägarna. Den relationen kan aldrig bli ömsesidig och jämbördig.

Läs mer: 

Kör bioenergin på en högre växel

Skogsägarföreningarnas strategi är jag skeptisk till