”300 000 skogsägare som sköter sin skog fritt utan pekpinnar från staten varierar skogen på ett mycket bättre sätt än byråkraterna i Skogsstyrelsen”. Det skriver Sverker Liden i en debattreplik.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogsstyrelsen bekräftar i sitt svar på min debattartikel att man bortser från huvudproblemet i svenskt skogsbruk för närvarande, den statliga älgförvaltningen, till förmån för byråkratprocenten.
I stället för att diskutera riskerna med att byråkrater i ett fåtal organisationer gör upp om vad som är rätt och fel skönmålar Skogsstyrelsen den tänkta användningen av planen. Min invändning är att 300 000 skogsägare som sköter sin skog fritt utan pekpinnar från staten varierar skogen på ett mycket bättre sätt än byråkraterna i Skogsstyrelsen och dess partners inom virkeshandel och miljövård.
Finns det pekpinnar i planerna? Javisst, varje planvariant designas så att konstruktörernas mål med planen nås på samma sätt som Skatteverket designar den digitala deklarationen så att ”felaktiga” resultat stoppas.
Skogsbruksplanen och ÖSI-inventeringarna lanserades för att staten skulle kunna kontrollera att skogsägarna efterlevde de av staten beslutade metoderna som när de tillämpades i stor skala ledde till utarmning.
Efter 1979 års lag var det kalavverkning av gammal skog, dikning och markberedning, plantering av tall och gran, och bortröjning av löv. Efter 1994 blev det självföryngring, löv och nyckelbiotoper. År 2018 gäller uppdelning av marken i byråkratskog och industriskog.
Skogsstyrelsen hävdar att dynamiska miljöer kan konserveras på museum på samma sätt som man försökte med nationalparken på Ängsö för 100 år sedan. Men det mesta talar för att hela skogen måste brukas, om värdena ska kunna bevaras och utvecklas.
Om känsliga miljöer tas ur systemet utan att skötas blir Skogsstyrelsens nyckelbiotopförvaltning ett hot mot mångfalden på samma sätt som älgförvaltningen.
Om 20 procent av den produktiva skogsmarken ska konserveras kommer det att kosta enorma summor, särskilt som miljörörelsen och skogsindustrin kommer att bojkotta virket från den arealen. Det väljer Skogsstyrelsen att bortse från eftersom miljöaktivisterna och virkeshandlarna dominerar Skogsstyrelsens styrelse.
Varför tar inte Skogsstyrelsen itu med viltförvaltning och bojkotter? Svaret är att Skogsstyrelsen tycker att det är mycket enklare politiskt att svartmåla de enskilda skogsägarna och beslagta egendom än att tillse att regeringen rättar Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas ansvarslösa viltförvaltning.
Skogsstyrelsen och dess partners tvekar inte att bojkotta skötsamma skogsägare, publicera avverkningsanmälningar så att aktivister kan stoppa avverkningar, vägra fatta beslut som ger skogsägare rätt, stoppa skogsägare från att hävda sina grundläggande fri- och rättigheter i domstol och vägra ta itu med den statliga älgförvaltningen som förstör skog för miljarder.
Kommer dessa byråkrater och virkeshandlare tillvarata den enskilde skogsägarens intressen när de upprättar planer för hans skog? Är inte risken istället att man snärjer in skogsägaren i åtaganden som inte går att ta sig ur och sedan publicerar planen?
Varför tar inte Skogsstyrelsen itu med den uppgift man fått från riksdagen – att utforma den statliga myndighetsutövningen så det blir möjligt för den enskilde skogsägaren att använda alla trädslag i sitt skogsbruk? Det är ett betydligt effektivare sätt att utveckla mångfald än ett ensidigt byråkratstyre med skogsbruksplaner vars genomförande stoppas av staten.
Sverker Liden,
Jägmästare och skogsägare
