Farligt att enbart lyssna på sin egen röst
Det är sunt att människan stakar ut sin egen väg när man inte blir sedd, respekterad och lyssnad på, skriver Susanne Öberg.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
När jag studerar ledarskapet i svenskt skogsbruk – ibland lite från sidan, ibland nära – så tänker jag ofta på min farfar. En enkel småbrukare född 1921, två kor, ett skogsskifte och sex barn. Det finns många glada, varma och känslosamma minnen men det är hans auktoritära beteenden jag blir påmind om när jag hör skogens ledare prata.
Farfar hade sin plats vid bordet. Den stolen satte sig ingen vid och ingen tog heller för sig av maten innan han gjort det. Ingen talade om han inte frågade en något och pratades det vid bordet slog han i näven. Framför allt så sa ingen emot. Man gjorde det han ville, på det sätt han ville ha det gjort, när han ville ha det gjort.
Ja, han fick det som han ville, farfar. Sen blev han ensam kvar med en änka och två gammpojkar som de enda grannarna i byn. Det är sunt att människan stakar ut sin egen väg när man inte blir sedd, respekterad och lyssnad på. Det är klart – det hade inte behövt bli så där. Men vem skulle ha kunnat sagt något åt honom om det när den enda rösten han ville höra var sin egen? Han märkte aldrig att alla tystnade. Inte förrän det var för sent.
Min farfar var inte unik. Jag tror du kan relatera till någon sådan man i din uppväxt. Själv kan jag se dragen i en del män runtomkring mig. Och som sagt i svenskt skogsbruk: ”Vi ska fortsätta bedriva skogsbruk på det sätt vi alltid har bedrivit skogsbruk. EU har fel. Skogsstyrelsen har fel. FSC har fel. Greta har fel. Vi har rätt och behöver inget förändra. Vi är vinnarna.”
Det som händer är att människorna närmast håller med, kretsen blir allt snävare och alltmer likadan. De som tycker annorlunda tystnar och lämnar. Det är klart att alla som är kvar och tycker lika ser på varandra som vinnare. Men vad vinner de då? Ja, inte är det möjligheten att bedriva skogsbruk.
Jag tror det är dags att kliva ur konflikthärdarna och hitta nya vägar för att skogsbruket ska kunna överleva. Där spelar Myndighetssverige en stor roll. Att hantera en rad olika målkonflikter genom att stänga in motstridiga åsikter i ett rum funkar inte.
Skogsbruket själv har ett ansvar som är enkelt – skapa inte konflikter. Följ lagstiftningen. Gör som certifieringen säger. Kör inte sönder fornminnen. Avverka inte fridlysta arter. Hur svårt kan det vara? Inte har vi väl redan hamnat i det läget att all kompetensen flytt någon annanstans?
Framförallt – sluta skapa nya konflikter. Ta vindkraften som ett exempel. Vi kan i sak tycka vad vi vill om den. Kanske kan den på sikt bli väldigt lönsam, men är den verkligen värd striderna och demonstrationerna? Frågan är hur mycket det måste snurra för att den ska vara värd att kasta skogsbruket under bussen för.
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk