Det är nog få som gör vågen efter att klimatmötet i Baku avslutats. När inte världens nationer lyckats enas om åtgärder för att klara 1,5 procent-målet eller ens 2 procent-målet, faller ansvaret tyngre på delstater, regioner, branscher, kommuner och massan av individer, skriver Kerstin Dafnäs.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det är nog få som gör vågen efter att klimatmötet i Baku avslutats. När inte världens nationer lyckats enas om åtgärder för att klara 1,5 procent-målet eller ens 2 procent-målet, faller ansvaret tyngre på delstater, regioner, branscher, kommuner och massan av individer.
Inom skogsbranschen togs en färdplan för en fossilfri skogsnäring fram 2018 och skogsindustriernas framtidsagenda från 2023 sätter mål för klimatnytta, cirkularitet och biologisk mångfald. Forskningsprojektet Route to Paris studerar skogens roll i klimatomställningen. Den superpedagogiska rapporten “Skogen och Klimatet - vad säger forskningen?”, som projektet gett ut i år, beskriver var forskningen står i frågan. Som skogsägare är det svårt att få ihop de ofta motstridiga forskningsrapporterna om skog och klimat, men här sätts de i sitt sammanhang, framförallt hur skillnaderna i tidsperspektiv och rumsperspektiv leder fram till helt olika slutsatser.
Rapporten beskriver dessutom hur man med Riksskogstaxeringens nyckeltal för omvandling av trädvolym (m3sk) till koldioxidekvivalenter kan räkna ut den egna skogens bidrag som kolsänka, vilket är användbart ifall det inte redan är redovisat i skogsbruksplanen. Ponera att en genomsnittlig enskilt ägd skogsfastighet i Sverige lagrar in grovt räknat 250 ton koldioxid per år, medan medelsvenskens konsumtionsutsläpp (inom och utom landet) är 8,4 ton och medelsvenskens territoriella utsläpp (inom landet) är 3,2 ton. För den som beräknat sin egen koldioxidbudget, men helt förbisett att räkna på effekterna av skogsfastighetens utveckling, är talen helt förbluffande. Snacka om att sila mygg (personliga utsläpp) och svälja en hel kamelhjord, i form av potential för ökad inlagring i skogen.
Visst leder alla bäckar små till en stor å, men vettigast borde vara att skogsägaren prioriterar att stämma i den största bäcken, genom att lägga sin energi där det får störst effekt. Som till exempel att satsa på åtgärder för bättre tillväxt, att motverka skogsskador och så vidare. En tioprocentig förbättring i tillväxten på en medelstor skogsfastighet, motsvarande 25 ton extra koldioxidinlagring per år, får ju mångdubbelt större effekt på kolbalansen jämfört med välbehövliga men mindre effektiva åtgärder för att minska ägarens egna konsumtionsutsläpp. Att tillväxten på sikt dessutom leder till ökade inkomster för skogsägaren gör inte saken sämre.
Kerstin Dafnäs,
skogsägare, Hammerdal
Läs också: Om att spränga glastak och att åka glashiss
