För den tillfällige betraktaren framstår varje avverkning som ett slut – men skogsägaren/förvaltaren vet att det bara är början på något nytt. Det skriver Lars Elinderson, vice ordförande i Moderata Seniorer Sverige.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det moderna skogsbruket följer en rytm som är svår att uppfatta för den som bara ser skogen ibland. För den tillfällige betraktaren framstår varje avverkning som ett slut – men skogsägaren/förvaltaren vet att det bara är början på något nytt.
För den som sällan vistas i skogen framstår den som ett oföränderligt inslag i landskapet – en grön fond som finns där, oberoende av tidens gång. Därför upplevs mötet med ett hygge ofta som ett slags brott mot naturens ordning. ”När jag var här sist var det en levande skog. Nu är det bara en ruinerad yta.” Reaktionen är begriplig: en förlust har ägt rum, åtminstone i den mänskliga erfarenhetens korta perspektiv.
Men det betraktaren ser är bara ett avsnitt i en mycket längre cykel, en fas i ett system som för den oinvigde framstår som motsägelsefullt. Skogsbrukets rytm är långsam men också konsekvent. Där den ena generationen träd når sin slutpunkt inleds nästa. Marken blottläggs, ljuset når ned och en ny tillväxt tar form. För skogsägaren är avverkningen inte slutet utan början på en process som redan har sitt nästa stadium inritat. Det är framför allt de tidiga faserna i denna cykel – avverkningen, markberedningen och den späda planteringens sköra inledning – som väcker starka reaktioner. I betraktarens ögon är det en bild av förstörelse: i skogsbrukets logik en nödvändig förutsättning för förnyelse. Först efter röjningar och gallringar, när träden åter börjar bilda ett sammanhängande bestånd, återkommer intrycket av det man i vardagligt tal kallar en riktig skog.
Skillnaden ligger i perspektivet. Den tillfällige besökaren förhåller sig till skogen som ett motiv, en stämning, en plats för vila eller kontemplation. Skogsägaren ser ett produktionssystem som rör sig över decennier, ibland sekler, där varje ingrepp är en del av ett större mönster. Mellan dessa båda sätt att se finns en klyfta som sällan överbryggas: naturens rytm är långsammare än människans uppmärksamhet. Därtill har skogsbrukets metoder förändrats i grunden. Det som i vardagligt tal fortfarande kallas kalhygge är i själva verket något helt annat än de öppna, såriga ytor som begreppet en gång syftade på. I dagens skogsbruk lämnas hänsynsytor, kantzoner, fröträd och småbiotoper för att bevara livsmiljöer, skydda vatten och säkra återväxten. Värdefulla naturmiljöer kartläggs i förväg och undantas från ingrepp. Att fortsätta använda ordet kalhygge är därför missvisande – det framkallar en bild av exploatering snarare än av en reglerad och planerad förnyelse. Den moderna avverkningen är inte ett uttryck för hänsynslöshet utan för en noggrant styrd balans mellan bruk och bevarande. Det synliga ingreppet kan te sig brutalt men det rymmer samtidigt en medvetenhet om att naturen måste brukas på naturens villkor.
Tillväxten som sker under dessa ”ruinerade” år är ofta större än den som skulle ha skett i den orörda skogen. Men det är en tillväxt som inte syns för ögat – den pågår i marken, i plantans kamp för fäste, i den långa biologiska ekonomi som sällan låter sig fångas i bilder.
Debatten om skogen förs i dag ofta med den tillfällige betraktarens blick: en oro för det som syns här och nu – för kalytan, stubbarna, kontrasten. Men skogen, och skogsbruket, följer ett annat tempo. Dess perspektiv är långsiktigt, bundet till cykler som sträcker sig långt bortom en mänsklig livstid. Den levande skogen är inte det vi ser utan det som växer fram medan vi tittar bort.
Lars Elinderson
Vice ordförande i Moderata Seniorer Sverige och tidigare riksdagsledamot (M)
