En resa bakåt i tiden för att se vidare framåt

Att kartlägga och dokumentera räcker inte hela vägen. För att det ska vara meningsfullt behövs en berättelse och ett sammanhang. Det skriver Pär Fornling.

Pär i skog vid solnedgång, armar i kors.
Mängden skador på kulturlämningar är alldeles för högt. Vid avverkning berörs ungefär en tredjedel av kulturlämningarna inom området. Det skriver Pär Fornling. FOTO: EMMA LARSSON/ISTOCK

Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.

Till sommarens meningsfulla och trevliga utflykter hör en tur bakåt i tiden, med inblickar i skogens kulturarv. Runt om i landet finns närmre 20 regionala museer med skogen som tema. Däremot har vi, till skillnad från grannländerna, inget nationellt skogsmuseum. Fast det finns hopp. Assi Domän var engagerade i Skogens hus på Skansen, men valde att hoppa av. Nu är det aktuellt att efterträdaren, Sveaskog, axlar ansvaret. Det rimmar perfekt med statligt skogsägande.

Tanken är att huset blir centrum för ett nationellt museum som främst finns digitalt, på nätet. Möjligheten lyfts fram av en arbetsgrupp om skogens kulturarv inom KSLA, Kungliga skogs- och lantbruksakademien. Och den som är i huvudstaden kan besöka Tekniska museets utställning om skog. Det är mer nutid än historia, men likväl värt ett besök. Passa då också på att beundra trähallens böljande tak konstruerat av 120 000 bitar kärnfuru.

Utöver utflykter till museum är sommaren en bra tid för att göra något handfast hemma på gården. En fin insats är att hålla koll på husgrunder, rösen, kolbottnar och andra lämningar från tidigare generationer.

Genom att markera dem med höga "kulturstubbar" minskar risken att de skadas av skogsmaskiner. Mängden skador på kulturlämningar är alldeles för högt. Vid avverkning berörs ungefär en tredjedel av kulturlämningarna inom området. En del blir brutalt sönderkörda, andra täcks av avverkningsrester. Det känns onödigt. Utöver kulturstubbar borde alla lämningar obligatoriskt finnas på de kartor skogsmaskinerna navigerar efter. Det är rimligen ganska enkelt med ny teknik.

Att kartlägga och dokumentera räcker inte hela vägen. För att det ska vara meningsfullt behövs en berättelse och ett sammanhang. Meningen med en kolbotten punkteras om man inte vet vad en kolbotten är för något. En husgrund blir oändligt mycket intressantare om den förses med ett anslag om husets bakgrund. Alla kan bidra till berättelsen som levandegör historien.

Det är förstås befogat att fråga sig vad kulturarvet har för betydelse.

Ett svar på frågan handlar om respekt och intresse för våra förfäder. Och det finns ytterligare en dimension. En drivkraft i den infekterade debatten om skogsbruket är en historielös idealbild om den orörda skogen som ett paradisiskt tillstånd. Kritikerna av skogsbruket menar att det är bäst att inte göra någonting. Att backa mot framtiden. Man kan förstås bruka med olika mål, men total passivitet leder fel för alla.

Om fler inser att de skogar vi alla uppskattar är ett kulturarv format av människor är mycket vunnet.