Att låta ukrainarna jobba här eller upprop mot inkomstkraven för att få uppehållstillstånd har inte sin grund i medkänsla och människokärlek. Det handlar enbart om att råvaran ska fram ur skogen så billigt det bara går, skriver Susanne Öberg.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag funderar en hel del kring skogsbranschens arbetskraftsbrist och vad som orsakat den. Utmaningen att rekrytera rätt kompetens går igen i såväl industrin som skogsbruket. Mest akut är den i drivning av virke.
Skogsbranschen består av 86 procent män som i sin tur rekryterar män som är som dem. Hälften av människorna räknas bort innan de föds. Bristen på kompetens är en effekt av ett bristande jämställdhetsarbete. Det behöver lyftas i en bredare kontext som handlar om värderingar och ledarskap.
Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. När ledare saknar den grundläggande människosynen så har de heller inte förutsättningar för att bygga nära och långsiktiga relationer. Av den anledningen så sticker just drivning men även plantering och röjning ut.
Skogens egna företagare och entreprenörer är nummer ett i råvarukedjan. Under allt för lång tid har de pressats ekonomiskt av industrin som lagt fram excelsnurror på hur mycket de ska minska sina kostnader och att entreprenörerna därför får mindre betalt för varje år.
Teknikutvecklingen för skogsarbete utfört av människor har passerat nivån där effektiviseringen betalar kostnadsökningen för insatsvaror, löner och skatter. Certifieringar, lagkrav och prisnivåerna på tekniskt avancerade maskiner gör det tufft att vara entreprenör. Industrin hjälper till ekonomiskt och binder upp företagaren på ett sätt som ger mig rysningar.
Allt färre startar företag och varje entreprenör har fler medarbetare. Arbetsvillkor, olycksrisker och lönesättning gör det svårt att rekrytera medarbetare. Så entreprenören hittar billig arbetskraft utanför landets gränser. Människor som accepterar kassa arbetsvillkor. Att kunna äta mat och ha någonstans att bo är viktigare.
Allt eftersom levnadsstandarden ökar i världen kommer arbetskraften allt längre ifrån. Någonstans tar även en jorden-runt-resa slut. Visst snörper det till i hjärteroten när skogsbolagen engagerar sig för en human invandringspolitik. Men att låta ukrainarna jobba här eller upprop mot inkomstkraven för att få uppehållstillstånd har inte sin grund i medkänsla och människokärlek. Det handlar enbart om att råvaran ska fram ur skogen så billigt det bara går.
Det är bra för Skogssverige med recession. Minskad efterfrågan av sågat och massa skapar andrum. Använd det till att fördjupa relationen med skogens företagare. Görs inte det så kommer inte industrin att klara av en konjunkturuppgång. Virket kommer inte komma ut ur skogen.
Avslutningsvis en uppmaning till skogens företagare: Systrar och bröder – organisera er! Det är ni som har alla ess på hand.
Susanne Öberg, skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk
