Argumenten för fullskalig tillverkning av flytande bränsle med träd som råvara har förändrats dramatiskt. Upprustning måste förstås gå hand i hand med beredskap och där är bränsle en nyckelfråga. Det skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Argumenten för fullskalig tillverkning av flytande bränsle med träd som råvara har förändrats dramatiskt. Frågan är långt ifrån ny. Faktum är att Södras industriverksamhet började år 1940 med tillverkning av terpentin som bränsle till de egna DKW-bilarna. I betydligt nyare tid finns många projekt, men de har inte kommit över tröskeln till storskalig produktion. Tallolja, som ersätter fossil diesel, är förvisso betydande, men tillgångarna begränsade. Från massabruken kommer också biometanol, men det behövs mer. Mycket mer.
Förra månaden kom OECD med en rapport där regeringens klimatpolitik kritiserades. Man framhöll att den sänkta reduktionsplikten lett fel och att det var dumt att minska kraven förnybara drivmedel. Till det kommer EUs krav på att minska klimatutsläppen där vi ligger i bakvattnet. Men det avgörande nya argumentet är beredskapen. I mars 2023 presenterade Lena Ek utredningen "Förnybart i tanken" med visionen om hur vi år 2045 kan ha övergått till flytande förnybara drivmedel fullt ut. Det är faktiskt den enda skogliga utredning i närtid som nämnt skogens roll för beredskapen, men det tog inte fäste i debatten.
Det var alltså för två år sedan, vilket kan vara en evighet i politiken. Nu har vi en helt ny debatt och ska låna 300 miljarder för att rusta försvaret. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Upprustning måste förstås gå hand i hand med beredskap och där är bränsle en nyckelfråga. Antingen får vi bygga nya bergrum och fylla dem med fossil olja, eller kan vi tillverka eget bränsle, vilket är både trevligare och tryggare. Råvaran finns. Skogsstyrelsen räknar med att bara en fjärdedel av tillgänglig grot tas tillvara. Det är förstås bättre att avverkningsresterna används till något vettigt i stället för att ruttna och avge koldioxid till ingen nytta.
Inte heller är tekniken begränsningen. Mindre anläggningar för pyrolys är på gång. Andra vägval är metanol, etanol, att gå via syntesgas eller förädla lignin från massabruk. Och ett forskningsprojekt visar hela vägen från planta till tank. Utgångspunkten är lämplig odlingsmark för snabbväxande poppel, ofta nedlagd jordbruksmark. Det ger råvara för ett 10-tal fabriker som vardera förädlar en halv miljon kubikmeter råvara per år. Bränslet blir mycket billigare än dagens fossilfria diesel (HVO).
För att komma igång behövs en knuff i ryggen, exempelvis ett garanterat literpris under 10 år. Den, eller de, som klarar lägsta literpriset får bygga en fullskalig anläggning. Därefter står produktion på egna ben och har alla förutsättningar att bli allt effektivare, precis som kostnaden för att producera vindkraft halverats på tio år. Nu måste vi komma ur startblocken.
