Att våga satsa förbättrar inte bara förutsättningarna för att klara framtida utmaningar utan gör även att våra barn, när de blir stora nog att göra sina egna köpbeslut, kommer kunna fortsätta köpa prima svenskproducerade livsmedel. Det skriver Jenny Asplund.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Denna krönika kommer inledas lite mer personligt än vad som kan anses brukligt. Som bäst har jag en sparkande herreman i min mage, och går allt som det ska kommer vi mötas för första gången om några veckor. Denna livssituation gör onekligen att jag tänker mer på framtiden och vad den kommer innebära än jag gjort på länge. Att få ett barn borde rimligtvis vara den ultimata bekräftelsen på en positiv framtidstro, trots den osäkra tid vi lever i. Om jag saknade tron skulle jag inte vilja utsätta detta framtida barn för denna framtid. På samma sätt tycker jag mig skymta en framtidstro också i livsmedelssektorn, trots fortsatt osäkerhet.
Efter några år av bristande skördar verkar vi gå mot ett fint skördeår, även om säsongen inte ännu är helt över. Likaså kunde jag notera i ett av nyhetsbrevet Food Supplys utskick i början av augusti att varje nyhet handlade om att företag investerade i ny- eller ombyggnation av diverse anläggningar och produktionslinjer. Jag brukar påstå att investeringar i en verksamhet är den fysiska manifestationen av framtidstro – så detta verkar tyda på att vi rör oss mot en ljusare tid i de gröna näringarna.
Men såklart finns det frågetecken. Motiveras investeringarna av en framtidstro, eller har underhåll undanhållits så länge att det blivit ett tvång för att hålla verksamheten i gång? Grundas investeringarna snarare i ett försök att försäkra sig ännu osäkrare tider? Vad händer med de verksamheter som kämpar med marginaler som inte tillåter framåtblickande utan måste fokusera på att hålla sig flytande?
Statistiska Centralbyråns siffror från hösten 2024 visar nämligen att förädlingsledets marginaler varit på noll eller till och med minus de tre senaste åren. Primärledets dito har pendlat från några plusprocent till flera minus, och dagligvaruhandeln har haft rörelsemarginaler på kring 2,5 procent under en lång tid. Detta är alltså ingen högmarginalbransch – även om röster hävdar omotiverade prishöjningar för att sko sig på konsumenten.
Så skimrar framtiden i ljus eller badar den i mörker? Det finns såklart faktorer vi inte kan styra över. Livsmedelssektorn är exempelvis klimat- och väderberoende, vilket dock i år verkar vara på vår sida. Det är också en i mångt och mycket konsumentstyrd sektor. Men mitt i detta svårstyrda tryck från utbud och efterfrågan går det ändå att styra sin verksamhet och dess riktning genom investeringar i såväl nya produkter som produktionsinfrastruktur. Både framtids- och fortsättningsinvesteringar. Att våga satsa förbättrar inte bara förutsättningarna för att klara framtida utmaningar utan gör även att våra barn, när de blir stora nog att göra sina egna köpbeslut, kommer kunna fortsätta köpa prima svenskproducerade livsmedel. Det vore väl något!
