När Skistar får avverka i Vemdalsskalet trots tretåig hackspett blir det rågrannarna som får betala priset. De stoppas att bruka sin skog när de får ta ansvaret för att fågeln har skog att häcka i.
– Det gäller att vara först till kvarn, säger Gunnar Lindén, expert på naturvårdspolitik på LRF.
Som Land Skogsbruk tidigare skrivit gav Härjedalens kommun i Jämtland klartecken till en detaljplan som gör det möjligt för företaget Skistar att avverka närmare 50 hektar och bygga ut skidområdet i Vemdalsskalet trots spår av tretåig hackspett.
Tidigt i den detaljplaneprocessen varnade länsstyrelsen i Jämtland för att det troligen skulle strida mot bestämmelserna i artskyddsförordningen eftersom de bedömde att området var särskilt viktigt som livsmiljö för den tretåiga hackspetten.
På länsstyrelsens begäran kompletterande kommunen med en egen artskyddsutredning som konstaterade att hela området är lämplig livsmiljö för hackspetten, och att det efter utbyggnaden av skidanläggningen finns närmare 350 hektar angränsande lämplig livsmiljö. Efter kompletteringen gav länsstyrelsen klartecken.
– Vår sammanvägda bedömning var att efter de kompletteringar som gjordes kunde detaljplanen godkännas, säger Annelie Johansson, chef för naturskyddsfunktionen på länsstyrelsen i Jämtland.
Att Skistar fått klartecken att bygga ut sin skidanläggning kan vara både bra och dåligt för omgivande markägare enligt Gunnar Lindén expert på naturvårdspolitik på LRF. Antingen görs bedömningen att närliggande skogsägare inte kan hanteras annorlunda än Skistar eller så bedöms det att Skistar tagit det tillgängliga utrymmet för avverkningar.
Då blir det angränsande markägarna som får betala priset eftersom den kvarvarande livsmiljön för tretåig hackspett finns på deras marker och varken får bedriva aktivt skogsbruk eller exploatera sin mark.
– Med länsstyrelsen resonemang kommer bara den markägare som är först med att vilja avverka eller exploatera att få avverka om det är ett större skogsområde som har skyddsvärda naturvärden och flera olika markägare. De andra löper en uppenbar risk att få nej, konstaterar Gunnar Lindén.
Men Annelie Johansson menar att länsstyrelsens bedömning ifall detaljplanen bryter mot artskyddsförordningen ska ta hänsyn till vad som finns runtom detaljplaneområdet.
– Det gör vi också om det exempelvis kommer in en ansökan om artskyddsdispens från en enskild markägare. Om arterna klarar sig när man beaktar bestånden runtom kan man med en sammantagen bedömning, trots att det finns hotade arter, ge artskyddsspens eftersom markerna runtomkring också innehåller samma hotade arter, förklarar hon.
Blir det inte svårare för angränsade markägare att få genomföra åtgärder på sina marker när deras mark finns men i bedömningen?– Det kan så klart bli problem om all omgivande terräng skulle förändras med tiden, men hur man än vrider och vänder på det måste vi ta med den angränsande miljön i bedömningen, säger Annelie Johansson.
Uppenbart problem
Gunnar Lindén tycker att det är ett uppenbart problem när myndigheterna tolkar artskyddsförordningen på det här sättet.
– Skogsstyrelsen gör på liknande sätt, fast lite tvärtom. De kan ta med i sina bedömningar att det redan avverkats så mycket i kringliggande skogar och att naturvärdet bara finns kvar i det ansökta området och då får man inte avverka, förklarar Gunnar Lindén.
Så här tycker han inte att det borde fungera.
– Om man vill skydda tretåig hackspett borde statens på ett strategiskt sett välja vilka områden som bör skyddas och ersätta skogsägare för detta. Inte låta andras brukande avgöra vilka områden som blir kvar vilket ju blir resultatet av myndigheternas resonemang, säger Gunnar Lindén.
Enligt planbeskrivningen består Skistars detaljplanområde av barrträdsdominerad fjällnära skog med inslag av fjällbjörk. Området utmärker sig från närliggande konventionellt brukad skogsmark och det finns naturvårdsarter som indikerar att området inte tidigare påverkats negativ av till exempel skogsbruk. Enligt planbeskrivningen är området värdefullt för typiska naturskogsarter som skogshöns, hackspettar, lavskrika, fjällvråk och talltita.
Ungefär två tredjedelar av hela området kommer att tas i anspråk av skidanläggningen, men detaljplanens artskyddsutredning menar att det finns tillräckligt med livsmiljö kvar för den tretåiga hackspetten för att det inte ska bli ett förbud enligt artskyddsförordningen.
Den livsmiljö för tretåig hackspett som kommunens artskyddsutredning hänvisar till ligger inte i planområdet utan i den angränsande skogen där det är andra markägare. Artskyddsutredningen menar att hela ytan som är lämplig livsmiljö för tretåig hackspett uppgår till omkring 420 hektar varav ungefär 350 hektar ligger utanför planområdet där markägarna är någon annan.
