För även om den relativt låga betalningen till skogsägaren kompenseras av generösa vinstdelningar så hjälper det inte till med föreningens långsiktiga uppdrag. Att hålla upp virkespriserna på marknaden. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Allt var inte bättre förr. Framför allt inte när det gäller vad skogsägaren får betalt för sitt virke. För även om det haglar av affärspartners att sälja virke till så märks det, konstigt nog, inte i skogsägarens plånbok. Det finns ingen koppling mellan antalet virkesköpande organisationer på marknaden och betalningen. Särskilt påtagligt är det för skogsägarna i norra Sverige.
Svaret på varför är initialt mycket enkelt. Den skog Europas största skogsägare, SCA, äger finns just här. Även om hälften av virket deras industrier behöver kommer från virkesköp så håller uttaget av egen skog nere priserna. De är inte den enda draken på de här breddgraderna. Både Holmen Skogs och Sveaskogs egna skogsinnehav hjälper till att dumpa virkespriserna.
Därför behöver vi även ta in industrierna i ekvationen. Virkesköparnas antal är legio men industriaktörerna som köper deras virke är ungefär en handfull. Sågverksdöden i norra Sverige, hör till historiebeskrivningen. Men inte heller de som finns idag kommer vara kvar om tio år, eller kanske ens nästa sommar. De investeringar som har skett och sker just nu i massaindustrin är betryggande. Samtidigt måste vi se att det inte är någon mångfald bland ägarna till vare sig sågverk eller massafabriker. Där behöver vi se på anledningen till att drakarna äger skog. För den är precis motsatt skogsägarens. De första äger skog för att de har industrier. De andra behöver industrier för att de äger skog.
Så den som säljer virke ska ta med i beräkningen var virket mäts in. Av den anledningen behöver Norra Skogs förlovning med Metsä i Husum applåderas. Även om det sved hos de gamla Norrskogs medlemmarna när känslan av att blivit lurad bekräftades av köpeskillingen för föreningens egna skogsinnehav. Grattiset till Silvestica smakar bittert. Med det vill jag inte ge skogsägarföreningarna fri lejd. Jag är skeptisk till deras strategiska förmåga. För även om den relativt låga betalningen till skogsägaren kompenseras av generösa vinstdelningar så hjälper det inte till med föreningens långsiktiga uppdrag. Att hålla upp virkespriserna på marknaden.
Just det behöver både Norra Skogsägarna och Mellanskog ha i fokus när de tassar och klampar in i varandras områden. Jag tänker på köpet av Meraskog, det numera ensamma ägandet till sågen i Malå, relationen till SCA och virkesköpare som lite halvt under radarn vidgar sina områden. Även om en uppdelning av marknaden leder till röd flagg hos Konkurrensverket så betyder inte den: Klara – färdiga – gå!
