Bristen på foder som följer av torkan sätter många djurägare i en akut svår situation. För lantbrukarna på Resta gård blev läget till slut ohållbart. De tvingas nu göra sig av med 65 grisar för att klara sig ekonomiskt.
"HJÄLP! GRATIS! Kom och hämta levande grisar och ha i trädgården eller på er gård", så skrev lantbrukaren Anna Hane på Resta gårds Facebooksida igår.
– Jag håller 145 grisar under armarna som jag ska köpa foder till. De äter mig bokstavligen ur huset och jag har inte den infrastrukturen att jag kan slakta 30 grisar och frysa in, säger Anna Hane.
Facebookinlägget möttes av överväldigande respons med hundratals svar och över 6 000 delningar. Telefonen går varm och mejlkorgen är full.
– Det är väldigt emotionellt och fantastiskt att känna den här värmen ifrån människor. Både lantbrukare och människor som inte driver lantbruk hör av sig. Det är ju så konkret när det handlar om djur som inte får mat. Nu är det mer praktiska problem med hämtning och mina döttrar sitter just nu och hjälper mig med listor.
Resta gård driver småskalig produktion med grisar, lamm och kor. De ställde om till kravgrisar som blev färdiga i december förra året och förra årets missväxt och årets torka har lett till allvarlig foderbrist.
– Med kravgrisar måste merparten av födan komma från min gård. Vissa lantbruk har hunnit få in skördar men växteffekten är inte så snabb i ekologiska lantbruk så det blir otroligt kännbart. Jag har varit tvungen att köpa in kravekologiskt foder som är mycket dyrt. Efter den här torra sommaren kommer det bli sjukligt dyrt.
Redan i början av sommaren efterlyste Resta gård vall till sina kor och fick även då enormt gensvar.
– Jag har kunnat säkerställa hö till den besättning jag har nu. Det hade varit helt omöjligt att få den här effekten utan sociala medier. Genomslagskraften är så stor.
Efter två svåra år planerar Resta gård framöver att växa på mjölksidan.
– Det är lätt att vara efterklok och vi hade till exempel kunnat ha färre djur men samtidigt måste man ju få in intäkter. En missväxt klarar man en vinter och att det skull bli sådan foderbrist två år i rad kunde vi ju inte veta.
