Vildsvinet är i själva verket en betydligt större skadegörare än vargen, men utanför lantbrukskretsar uteblir i stort sett debatten. Konflikten kring vildsvinen står nämligen i hög grad mellan landsbygdsbor och - landsbygdsbor!
I Skogsland 18 januari publicerade vi bilder tagna av insändarskribenten Knut Svensson. Bilderna visade en utfodringsplats, där en stor markägare utfodrar svinen med hundratals kilo spannmäl om sommaren och hundratals ton (!) sockerbetor på vintern. Man kan fråga sig om detta är viltförvaltning, snarare rör det sig om uppfödning av grisar för jakt. Markägaren säljer nämligen exklusiva korttidsjakter. Det må vara en lönsam verksamhet, problemet är att grannar får vara med och stå för notan i form av sönderbökade åkrar.
Nu finns siffror på vad det kan kosta. SLU-forskare har beräknat att vildsvinsskador i södra och sydöstra Sverige kostar 95 000 kronor per lantbrukare. Var femte lantbrukare i studien hade skador motsvarande 18 procent av sin totala vete- och havreskörd. Det är förstås ett orimligt pris, som slår särskilt hårt mot arrendatorer utan jakträtt.
Vildsvinsstammen förökar sig fort och breder ut sig över en allt större del av landet. Ett tecken på det är att vildsvinsfrågan i år varit ett motionsämne vid LRF: s regionstämmor i såväl Värmland som Dalarna. Det är inte svårt att räkna ut att vinterutfodring av vildsvinen bidrar till stammens snabba expansion. I Land Lantbruk nummer 13 vädjade sex regionordförande för LRF i södra Sverige till lantbrukarkolleger: Sälj inte sockerbetor till viltfoder!
En viktig upplysning publicerade vi i förra veckans Land Lantbruk. Den som utfodrar vilt i stora mängder kan bryta mot foderlagstiftningen. Förhoppningsvis kan detta äntligen få stopp på oskicket. Den som vräker ut foder åt vildsvinen är inte bara illojal mot sina grannar, han riskerar även att bli lagbrytare.