Utan siffersatta mål har inte regeringen tillräckligt skarpa verktyg för att styra myndigheterna. Det räcker inte med en allmänt uttalade vilja. Hur ska vi kunna öka vår produktion av livsmedel i Sverige när myndigheterna uppenbart inte vet regeringens övergripande målsättning och jobbar kontraproduktivt, skriver Palle Borgström.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vi har just fått Livsmedelsstrategin 2.0 presenterad och kan konstatera att det återstår mycket arbete för att den ska göra skillnad på gårdarna, samtidigt vet jag att landsbygdsminister Peter Kullgren har goda intentioner. Det vi behöver nu och där politiken måste vara aktiv, är att makthavare i samhället arbetar för att främja investeringar i våra näringar. Beslutsfattare, politiker och myndigheter. Det finns tyvärr flera exempel på politik, tillämpning av lagar och myndighetsutövning som sätter käppar i hjulen för svensk livsmedelsproduktion. Det senaste i raden av dåraktiga exempel är den pågående implementeringen av avskogningsförordningen.
Kopplat till avskogningsförordningen finns förslag på en vägledning vad gäller markomvandling för nybyggnation av stall för att hålla nötkreatur. Vägledningen är otydlig och riskerar att stoppa nybyggnationer i skogsmark, det oroar mig mycket och skulle kunna bli ett hårt slag mot mjölk- och nötköttsproduktion i hela Sverige. Det är högst rimligt att i ett skogrikt land som Sverige, där vi dessutom har uttalade mål om att vi ska utöka livsmedelsproduktionen, tillåta att företagare med nötkreatur investerar och bygger på den mark som är lämplig. Oavsett om det är skogs- eller jordbruksmark.
Detta är inte första gången som en otydlig skrivning som den i vägledningen, tydligt illustrerar hur stuprörstänk inom vissa områden leder till direkt kontraproduktiva resultat inom andra områden. Visst, avsättningen av skog kanske ökar. Men samtidigt tar man bort möjligheter för expansion för företagare som vill utveckla, något som är avgörande för en ökad livsmedelsproduktion och som regeringen upprepade gånger uttryckt att de vill ha. Nu senast i Livsmedelsstrategin 2.0, som dessvärre saknar siffersatta mål.
Utan siffersatta mål har inte regeringen tillräckligt skarpa verktyg för att styra myndigheterna. Det räcker inte med en allmänt uttalade vilja. Hur ska vi kunna öka vår produktion av livsmedel i Sverige när myndigheterna uppenbart inte vet regeringens övergripande målsättning och jobbar kontraproduktivt?
Stuprörstänk måste bort, verkligheten är mer komplex än så och jag förväntar mig att Sveriges folkvalda politiker och högt uppsatta tjänstepersoner har kapacitet att förstå vikten av konsekvensanalys.
Vi vill och kan producera mer mat i Sverige. Samhället måste sluta ta oss i de gröna näringarna för givna. Lyft blicken och sluta sätta käppar i hjulen för ett ökat företagande inom jord- och skogsbruk. Jag är egentligen starkt övertygad om att LRF når störst framgång när vi är konstruktiva, men vissa saker är för dumma för att ett konstruktivt bemötande ens ska vara möjligt. Här gäller det att göra om och göra rätt.
Läs också: En fastlagsbulles beredskap
