Samarbeten kan vara ett sätt nå stordriftsfördelar även för mindre gårdar. Är man bara beredd att ge och ta är det säkert också roligare att vara bonde i gemenskap med grannar och kolleger.
Men det behövs nya former av samverkan på andra områden. Lennart Bengtsson, från Getinge i Halland, är en lantbrukare som varit föregångare när det gäller ekologisk djurhållning. Nyligen höjde han i en tidningsartikel rösten för samarbete kring nötköttsproduktion. Lennart önskar sig producentringar kring gemensamma koncept.
– Vi måste kommunicera med kunden och kunna garantera jämna leveranser av en viss kvalitet, säger Lennart. När kvaliteten är ojämn vill ingen betala mer än vad det sämsta köttet är värt. Då blir alla förlorare.
Behovet av det som Lennart förespråkar bekräftas också i en SLU-rapport som presenterades vid årets köttriksdag. Forskarna Erik Hunter och Ellinor Isgren har jämfört hur man arbetar inom leverantörskedjor i fyra länder; Irland, Storbritannien, Österrike och Sverige. Samarbeten är en viktig nyckel till ökad produktion och lönsamhet, är en slutsats.
Sämst utvecklade är samarbetena i Sverige, visade det sig. I exempelvis Österrike är den så kallade självförsörjningsgraden på nötkött 140 procent - skyhögt över Sveriges 49 procent- trots att strukturen på gårdarna över lag är ytterst småskalig. I Österrike samarbetar uppfödarna inom producentföreningar, vilka spelar en viktig roll i prisförhandlingar med slakterierna. Undersökningar har också visat att österrikiska bönder är nöjda och optimistiska.
Efter föreningsslaktens sammanbrott i Sverige har svenska uppfödare förlorat makt, och pessimismen har brett ut sig. Nu gäller att finna nya former för inflytande.
– Man kan inte bara säga att allt är omöjligt. Det finns möjligheter, säger Lennart Bengtsson i Getinge.
Självklart har Lennart rätt.