Lantbruket är den näring som står först i kön att hantera klimatförändringarna och all den möda vi lägger på säkrare odlingsbetingelser spolieras i allt snabbare takt av de alltmer oförutsägbara förutsättningarna. Det skriver Gert Pettersson, Rångedala.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Att vara lantbrukare är en ynnest och ett ansvar. Jag, som nog de flesta känner en stor vördnad för våra förfäder som med stor möda odlat upp marken vi idag brukar. De har skapade vårt vackra odlingslandskap med stenmurar, grävda diken och planterad skog. Det som idag är grunden till våra älskade gårdar och som vi småningom skall överlämna till kommande generationer. Var generation har efter bästa förmåga kämpat för att förbättra förutsättningarna genom att dika, kalka och på andra vis minskat odlingsriskerna i jord och skog, så även vi. Här har det inte varit snabba vinster utan ett långsiktigt tänkande och värdeskapande som varit i fokus.
Just nu gör vi det motsatta och är fast i ett fossilberoende där vi till och med blir subventionerade i vårt bruk. Lantbruket är den näring som står först i kön att hantera klimatförändringarna och all den möda vi lägger på säkrare odlingsbetingelser spolieras i allt snabbare takt av de alltmer oförutsägbara förutsättningarna.
Utmaningen har alla tider varit att kunskaperna ofta kommer i fel ordning, där något vid första anblick verkar mycket lovande för att sedan visa sig ha ouppdagade negativa konsekvenser, tänker exempelvis på hjälpmedel som DDT och Hormoslyr som i sin ungdom prisades för sina fantastiska egenskaper men senare visade sig ha oförsvarliga negativa konsekvenser. Den senare är nu än mer utdaterad då vi i vår klimatomställning eftersträvar motståndskraftiga blandskogar. Idag ser vi det som en självklarhet att inte använda dessa preparat men är fast i ett fossilberoende som har betydligt mer negativa konsekvenser både för oss som samhället i stort. Så förutom att vi själv är med och driver på, den för oss så utmanande klimatförändringen, så är vårt beroende av fossil olja allt annat än motståndskraftigt i händelse av kris och krig.
Vi har enligt min mening gjort oss själva en björntjänst när vi 2005 fick igenom en nedsättning på dieselskatten. Lägre pris har självklart en positiv påverkan på vår kortsiktiga lönsamhet men är nudirekt kontraproduktivt mot vårt egenintresse och incitament. Vi åtnjuter just nu bland Europas lägsta drivmedelspriser och får från det ytterligare rabatt. Dessa pengar behövs, men inte som sänkta drivmedelspriser utan som lönsamhetsstöd och hjälp till omställning, bort från vårt fossilberoende.
Jag, som säkert flertalet av er läsare ser med stor oro på den nuvarande klimatutvecklingen och den snabba förändringstakt som sker, så frågan är om vi vill vara en del av problemet eller lösningen.
Min uppmaning är därför till branschen med LRF i spetsen att skyndsamt:
1. Fokusera på att byta från dieselskatten till en kostnadsneutral omställningspeng. På sidan 13 i LRF:s rapport ”Kostnader för jordbrukets gröna omställning” diskuteras ett förslag från SOU 2021:67 ”Vägen mot fossiloberoende jordbruk”, som kan utvecklas vidare.
2. Aktivt arbeta med energieffektivisering och minskad drivmedelsförbrukning. Sänker direkt både emissioner och kostnader
3. Sprida kunskap om ”Best practice” för att ge möjlighet till jämförelse mellan gårdar och system.
För mer information, studera gärna SMHI:s nya klimatsidor på webben.
Gert Pettersson
Rångedala
