Sveaskog tar betalt för jakten på rymdstenar

För cirka 700 000 år sedan inträffade ett stort meteoritregn över nordligaste Sverige som har kommit att kallas Muonionalustameteoriterna. Nedslaget skedde över ett stort geografiskt område i det som senare skulle bli Pajala kommun. Det första kända fyndet av meteorit på platsen gjordes 1906 och rymdstenen vägde 26 kilo. Fastigheten ägs i dag av Sveaskog som för 10–15 år sedan märkte att det började dyka upp mer och mer folk som letade fallna meteoriter på markerna. 

– På den tiden var det lite High Chaparall. Det grävdes och letades lite hursomhelst. Det tyckte vi inte kändes bra, säger Sören Åhlund, fastighetsansvarig på Sveaskog.

Söka tillstånd 

För att styra upp verksamheten började Sveaskog skriva markägarmedgivanden som mineralletarna fick ansöka om. Det var direktiv om var de fick leta. Med godkänt medgivande och kvitto från Sveaskog i handen fick de sedan söka tillstånd hos Länsstyrelsen i Norrbotten för att använda metalldetektor på fastigheten. Ett redskap som underlättar i mineraljakten då rymdstenen oftast ligger en bit under marken och innehåller en stor andel järn som ger utslag på detektorn. 

– Det är ett ganska digert material mineralletarna får med sig från länsstyrelsen som de har att förhålla sig till. I början fanns det folk som inte riktigt skötte sig men nu har det blivit bra, säger Sören Åhlund. 

”Lite av ett lotteri” 

De meteoriter som hittas är allt från små fragment till relativt stora stenar men det mesta är av en storlek så att du kan hålla det i handen. Det finns de letare som kommer upp i 50 kilo men det finns också andra som kammar noll. 

– Så det är lite av ett lotteri. Det är tre personer från Tjeckien som återkommit flera somrar. De är duktiga på att leta och brukar hitta sina 50 kilo och köper sedan ett nytt tillstånd för att kunna fortsätta, säger Sören Åhlund. 

– Det finns de som säger att stenarna kommer från mars och planeter som krockat för miljontals år sedan. Det gör att det är en annan textur i rymdstenen. De förädlas på olika sätt, antingen av letarna själva eller så förmedlas de vidare. En del klyvs och blir smycken vet jag så visst finns det ett ekonomiskt värde, säger Sören Åhlund 

Byn Kitkiöjärvi, 9 mil norr om Pajala tätort, har blivit något av centrum för mineraljägarna. De som letar hyr in sig på ett vandrarhem som byn sköter. Det finns också andra i byn som hyr ut gästnätter. 

– Mineralletarna köper boende, mat och så vidare. Stannar de en månad eller två så blir det ju ganska många nätter. Så kanske drar byn in mer pengar än Sveaskog just på boende och allt runtikring. Det tycker jag är roligt för dem, säger Sören Åhlund. 

Ovanlig lösning

Sveaskogs lösning med mark ägarmedgivande är ovanligt i Sverige i dag. Ett kommande ärende i Högsta domstolen sätter ljuset på frågan om meteoriter är lös egendom eller tillhör fastigheten. 

Enligt Sveaskogs Sören Åhlund är det ingen tvekan om att stenarna är ett fastighetstillbehör och ingen allmän egendom. Andra har en annan åsikt och menar att den som hittar en meteorit på annans mark har rätt att plocka med sig den med hänvisning till allemansrätten. 

Frågan ska nu upp i Högsta domstolen efter att två mineralletare hittat en meteorit några veckor efter nedslaget i skogen i Enköping och hävdar äganderätt till den. 

Bedömt det annorlunda 

De två geologer som fann meteoriten har vid flera tillfällen skaffat markägarmedgivande från Sveaskog för mineralletning på fastigheten i Pajala, enligt Sören Åhlund. Han är noga med att han inte vill recensera deras agerande men konstaterar att de vid sina besök i Pajala accepterade förutsättningarna att det var okej att ta med sig sten när markägaren givit sitt medgivande. 

– De verkar i det här läget bedömt det annorlunda och att en nyfallen sten är en annan historia än en sten som legat länge på fastigheten. Det ska bli intressant att se vad HD kommer fram till, säger han. 

LRF är engagerat i målet 

LRF har engagerat sig i målet och kommer att driva frågan som principmål.

– Att Sveaskog kommersialiserat meteoritplockning visar att äganderätten ligger hos markägaren. Frågan blir juridiskt intressant för LRF eftersom Högsta domstolens avvägningar kan inverka på vad en privatperson får ta från mark som någon annan äger, säger Björn Galant, expert på äganderätt och allemansrätt på LRF.