Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Sveriges största lantbruksmässa har precis avslutats. En mässa där det bland annat har delats ut pris för tekniska innovationer, helt fantastiska utmärkelser i mina ögon. Visst är teknisk utveckling en av de anledningar till att vi har ett lantbruk som idag är så pass högavkastande och som har genomgått en så snabb utveckling som det har. Ett lantbruk som i många fall är mer lättarbetat och har innovationer som underlättar arbetet ur flera aspekter. Men samtidigt lämnar många tekniska lösningar en hel del frustration efter sig. Ju mer teknik desto större risk för krångel verkar det som. Jag kan inte vara den enda som i ren frustration velat kasta ut en ett krånglande fodersystem och önskat att jag kunnat fodra med skottkärra istället.
I teknikens spår kommer också krånglet. Traktorer som står still på grund av diffusa felkoder, dygnet-runt-risken för larm från mjölkrobotar, fodersystem som slutar att fungera och ingen backup som gör det möjligt att fodra manuellt. Problemen riskerar att växa med den tekniska utvecklingen och idag verkar man utöver att vara lantbrukare, djurskötare eller maskinförare även behöva vara ingenjör för att lösa dessa. I många fall riskerar problemen till att leda till dyra stillestånd i väntan på support. Är det inte på en fredagskväll så är det på julafton problemen lyckas hopa sig. Samtidigt som det utvecklas diverse sensorer för att inte bara ha koll på djur och grödor så ska sensorer även kontrollera systemen i sig. Men inte sällan är de larm som sensorerna ger ifrån sig falska.
Stressen över system som larmar och utrustning som krånglar kan säkert vara en del i en utbredd förekomst av mental ohälsa hos lantbrukare. Jag tvivlar på att tekniken hade varit lika bristfällig i robusthet om de som utvecklat den hade testat på att spendera en sen lördagskväll med gödsel upp till knäna.Tekniken verkar snarare vara utvecklad för en ingenjör eller programmerare snarare än en lantbrukare och dess medarbetare. En insikt i lantbrukares och dess medarbetares vardag är kanske det som behövs för att inse att alla felkoder inte behövs.
Med det mycket aktuella ämnet beredskap undrar jag hur beredda man är i lantbruket på att inte bara ha förbrukningsvaror i lager utan också backup för när utrustning går sönder. Kanske är ansvaret att tillverka robusta system den allra viktigaste beredskapsfrågan för de företag som utvecklar tekniska lösningar för gårdar. Den dagen tekniken är så pass robust att det alltid går att lita på att utfodringsystemet kommer fodra djuren och larmen eller felkoderna är korrekta är den värd högsta priset.
Ida Frankenberg,
blivande husdjursagronom