En stor skogsägare som Roger Akelius kan vara ren vitamininjektion på marknaden. Men flera av samma slag kan utgöra ett större hot för det privata skogsägandet på längre sikt. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Fastighetsmiljardären Roger Akelius är Sveriges i särklass största skogsägare med nästan 30 000 hektar skog enligt statistik från Lantmäteriet. Sedan 2021 har han dammsugit den svenska skogsmarknaden i ett intensivt tempo, med tyngdvikt på norra Sverige.
På drygt 18 månader har han förvärvat minst 300 fastigheter. Han äger nu mark i 136 av landet kommuner, det visar Land Skogsbruks genomgång. Många har förfasat sig och häpnat över hans framfart. Att företagsledare och andra kapitalstarka personer investerar i svensk skog är inget nytt, men att köpa i denna takt och storlek över hela landet är unikt.
Ännu har Roger Akelius själv inte avslöjat vad han tänker göra med sitt stora skogsägande. Kanske kan han gå i bräschen i att skapa en marknad för exempelvis kolkrediter. Om han väljer att vara än mer radikal så kan han vara en aktör för att utveckla marknadskanaler för hyggesfria produkter. Det är smidigare för företag att samarbeta med en stor ägare än med många små. Mest troligt är dock att han sköter sina skogar utifrån traditionell modell och successivt avverkar eller säljer av välskötta bitar över tid.
Diskussionerna kring Roger Akelius har inte sällan en bitsk negativ klang. Men han har inte, iallafall vad som är känt, gjort något brottsligt. Det är inte förbjudet i Sverige att vara en mycket stor skogsägare. Det visar på värdet att en finansman och entreprenör som han väljer att investera i just skogsmark för 1,76 miljarder svenska kronor. Det ökar statusen för alla Sveriges skogsägare.
På kort sikt har många skogsägare dessutom kunna åtnjuta svallvågornas positiva effekter med ökade fastighets- och virkespriser. Ryktet kring hans affärer är i de flesta fall gott. Kontakter med Roger Akelius medarbetare upplevs ofta som professionellt och tillmötesgående, där flera vittnar om att grannar exempelvis generöst har fått byta angränsande marker om intresse finns.
Det kan vara desto mer alarmerande med ett större antal mindre passiva skogsägare. Ofta har de ärvt skogen, inte sällan bor de långt bort på en annan ort. I många fall är de utan kunskap såväl som intresse för sina skogsfastigheter, som förfaller och växer igen.
Gällande Roger Akelius så återstår det att se om han klarar av att sköta hela sitt riksomfattande skogsinnehav. Hans förvärvningstakt verkar iallafall ha tacklat av på sistone.
En Roger Akelius kan vara ren vitamininjektion på marknaden. Men på längre sikt kan det utgöra ett större hot om det kommer flera av samma slag, rentav i stim. Med helt andra ekonomiska muskler och mål än vad det traditionella familjeskogsbruket vanligtvis har. Klart är att det privatägda skogslandskapet kan komma att se helt annorlunda om det blir riskkapitalister som är majoritetsägare i framtiden.
Anna Nilsson
