Tänk att Naturskyddsföreningens, SNFs, ordförande Mikael Karlsson har så svårt för att vara glad.
Så här före storhelgen serverar regeringen en riktig god Påskmacka. Förslaget att plocka bort 100 000 hektar från statliga Sveaskog som bytesmark för minst 80 000 hektar nya reservat borde kännas som en riktigt krämig äggmacka för SNF. I första kommentaren verkar visserligen Mikael Karlsson ta en tugga, men direkt serverar han kritik för regeringens bristfälliga långsiktighet i skyddsarbetet.
Jag vet att SNFs “affärsidé” är att aldrig bli nöjt och att hjärtefrågorna måste drivas framåt. Men herregud, den som tror på reservatsmodellen borde kunna lägga strategin på hyllan en stund och fira detta.
När vi andra nu låtit oss väl smaka av den krämiga äggmackan så börjar man undra lite mer över vad förslaget kommer att innebära. Det är i de sydsvenska skogarna som det krävs mest nya skogsreservat, men det är i norra Sverige som Sveaskog äger det mesta av skogen. Denna ekvation måste lösas. Ett sätt är självklart att huvuddelen av de 100 000 sveahektaren avsätts så långt söderut som möjligt.
En annan möjlighet, som knappast kan undvikas, är att regeringen öppnar för trepartsbyten. Alltså en modell där Sveaskog får släppa till mark till andra skogsbolag som i sin tur överlåter lämplig mark till staten för byte med enskilda skogsbrukare.
En annan fråga som kanske gör att äggmackan fastnar i halsen på en del i skogsbruket är att virke på minst 80 000 hektar låses in i reservat det närmaste åren. Vad det innebär i form mindre volymer och färre jobb i skogsnäringen vet jag inte om någon kan säga. Men erfarenheter från reservatrika Norrbotten visar att det får effekt. Ska den utvecklingen nu ta fart i södra Sverige så lär den redan prekära virkesbalansen där skärpas ytterligare.