Hur fungerar det att vara lantbrukare eller anställd och jobba i lantbruket med en diagnos? En brittisk studie kan spegla situationen i Sverige och ge välbehövlig uppmärksamhet åt en problematik som en stor grupp människor måste hantera varje dag. Det skriver Peter Lundqvist, senior professor i arbetsvetenskap, SLU Alnarp.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Lantbrukssektorn har under 2025 börjat prata och uppmärksamma lantbrukares stress och ibland också hur det står till med den psykiska hälsan. Vi börjar att förstå sambandet mellan fysisk och psykisk hälsa och även kopplingen till risk för olycksfall. I vårt samhälle, inte minst i skolmiljön, uppmärksammas alltmer lämpligt stöd för ungdomar med någon form av neurodiversitet (upplevd och/eller diagnostiserad). Begreppet innefattar ett brett spektrum av neuropsykiatriska variationer och diagnoser som ADHD, dyslexi, autism, språk- och inlärningssvårigheter och så vidare.
Hur fungerar det att vara lantbrukare eller anställd och jobba i lantbruket med en diagnos? Detta undrade mjölkproducenten Liz Haines i Storbritannien efter att själv diagnostiserats med ADHD. Genom att förstå mer om hur dessa människor interagerar med och upplever omgivningen, tror Liz att lantbruket kan stödja dem att utveckla strategier som hjälper dem att uppnå sin potential. I gengäld kommer lantbruket att dra nytta av unika perspektiv och kreativa lösningar på problem med engagerade företagare och medarbetare. Med hjälp av tidskriften Farmers Weekly genomförde hon den första undersökningen i Storbritannien kopplat till lantbruket (1726 deltagare). Hon fann att antalet personer med neurodiversa tillstånd i lantbruket (36 procent) kan vara mer än dubbelt så högt som i den allmänna befolkningen (15 procent). Av de tillfrågade som ansåg sig vara neurodivergenta var de mest benägna att identifiera sig med ADHD (45 procent) och dyslexi (42 procent), även om autism (32 procent) också rankades högt. Kvinnor var mer benägna än män att sig med ADHD (62 procent mot 32 procent), medan fler män sa att de var dyslektiker (57 procent mot 43 procent). Två tredjedelar av de tillfrågade trodde att medvetenheten om dessa förhållanden på landsbygden var låg. Knappt en tredjedel ansåg att inställningen till neurodiversa personer i sektorn var negativ.
Beroende på vilken form av neurodiversitet man har finns det olika personliga styrkor och svagheter. Av de tillfrågade som ansåg sig vara neurodiversa, uppgav fyra av tio att deras tillstånd gjorde dem mer benägna att ta risker, vilket kan öka risken för arbetsrelaterade skador. Att ta risker kan dock vara en stor fördel som förknippas med entreprenörskap. "Utan min ADHD skulle jag förmodligen aldrig ha hittat en tillfredsställande karriär inom lantbruket”, var ett svar.
Det noterades att personer med vissa neurodivergerande tillstånd är väl lämpade för lantbruket eftersom de föredrar att arbeta ensamma eller känner sig mindre oroliga för att arbeta ute i naturen. Många av de anpassningar som redovisades var enkla och lätta att implementera, som att bära brusreducerande hörlurar för att hjälpa till med sensorisk överbelastning vid hantering av boskap. Andra uppgav vikten av att se till att ha ordning och struktur, ställa in påminnelser på telefoner och klockor för vissa uppgifter och ta regelbundna pauser.
En stor andel av de tillfrågade som ansåg sig vara neurodiversa noterade att det påverkade vissa delar av deras jobb negativt som att det var svårt att fylla i dokument och fruktade konsekvenserna om de gjorde ett misstag. Det är väldokumenterat att detta kan öka den mentala pressen för alla lantbrukare, men för dem med neurodivergerande tillstånd kan det vara ännu mer problematiskt.
Fyra av fem svarande med neurodiversitet uppgav att det påverkade deras mentala hälsa. Nio av tio upplevde också att deras neurodiversitet hade en negativ inverkan på andra i deras familj. "Det är värre i lantbruket, eftersom så många av oss arbetar ensamma och inte har något stöd i det dagliga arbetet", sa en respondent.
Denna studie sätter fokus på frågor som även vi i Sverige borde reflektera över. Den studie som genomförts i Storbritannien är unik och även om resultaten får ”tas med en nypa salt” och ännu inte publicerats i en vetenskaplig tidskrift eller speglar situationen i Sverige ger den välbehövlig uppmärksamhet åt en problematik som en stor grupp människor måste hantera varje dag. Kan vi lära av detta och inspireras? Vilka kunskaper och vilken förståelse finns det i Sverige om hur tillvaron fungerar för lantbruksföretagare, familjemedlemmar och anställda med någon form av neurodiversitet?
Kan lantbruksrådgivningen, myndigheter, organisationer och andra aktörer anpassa sitt stöd och sin kommunikation så att dessa personer får en lättare och mer utvecklande tillvaro?
Peter Lundqvist
Senior professor i arbetsvetenskap
SLU Alnarp
