Nyligen drog Jordbruksverket tillbaka sitt förslag om nya utrymmesregler för den som håller exempelvis höns som sällskap eller för hobbyverksamhet. Hur kunde det bli så fel? Det skriver flera företrädare för Centerpartiet.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Nyligen drog Jordbruksverket tillbaka sitt förslag om nya utrymmesregler för den som håller exempelvis höns som sällskap eller för hobbyverksamhet. Förslaget hade inneburit drastiskt ökade krav på både inomhus- och utomhusytor. Inte för den absoluta majoriteten hönsfåglar i Sverige, som ju finns inom industrin, men för de fjäderfän som redan idag har de bästa förhållandena i kanske hela världen – de svenska hobby- och sällskapshönsen.
Bakgrunden till tillbakadragandet var en omfattande kritik från djurägare och även vi i Centerpartiet var kritiska till förslaget. Vi kallade därför ansvarig minister Peter Kullgren (KD) till riksdagens miljö- och jordbruksutskott för att förklara sig, men som tur var behövde han alltså inte komma. Jordbruksverket insåg själva det orimliga i sina regler där en av konsekvenserna hade kunnat bli en dramatisk minskning av privatpersoner som håller höns själva, och därmed också av antalet höns som kan leva ett fritt och omhuldat liv.
Hur kunde det bli så fel? Jordbruksverket motiverade ändringen med att det inte finns någon ekonomisk hänsyn att ta när det kommer till just hobby- och sällskapshöns, till skillnad från de höns som hålls inom storskalig industri för ägg- och köttproduktion. Det anser vi i Centerpartiet är ett förenklat sätt att se på saken och inför det att förslaget ses över igen vill vi att regeringen förtydligar för Jordbruksverket att den inte bara kan stirra sig blind på metrar och centimetrar, utan den måste kunna lyfta blicken. Det behöver dels ske så att vi inte hamnar i ett läge där vi rättar till något som inte är trasigt, dels så anser vi i Centerpartiet att vi behöver ett regelverk som möjliggör för fler hobby- och sällskapshöns – inte färre!
Även om det handlar om en hobbyproduktion som bedrivs runt om i landet – från bondgården i Norrbotten, via kulturministerns trädgård, och ända till avelsentusiasten i Skåne – så saknar den inte betydelse.
För det första behöver Jordbruksverket beakta att det nya regelverket inte får slå sönder det värdefulla bevarandearbete för äldre, svenska lantraser, som bedrivs i Sverige. Den som har skånsk blomme, hedemora eller bjurholmshöna i genbank har dem ytterst sällan i industriproduktion.
För det andra behöver regeringen och Jordbruksverket ta till sig att omvärldsläget har försämrats drastiskt och att en småskalig och decentraliserad matproduktion är en del av den svenska livsmedelsberedskapen. Det är bättre att staten satsar på levande höns i villakvarteren än den lägger miljarder på att lagra matkonserver.
För det tredje behöver regeringen slå ett slag för de levande landsbygderna, folkhälsan och förståelsen om var maten kommer ifrån. Det är för få barn som fått höra en tupp gala eller som har fått chansen att plocka ett nyvärpt ägg från redet. Ett Sverige där det bara finns plats för likadana vita ägg i förpackningar är ett fattigare Sverige.
Att vi ständigt behöver arbeta för att förbättra djurvälfärden och djurhälsan råder det inga tvivel om, men vi får inte tillåta oss att bli enögda eller hamna i ett läge där vi sväljer kameler och silar mygg. Regeringen kan göra massor för att fler djur ska ha det bra. Exempelvis kan den börja med att slå ett slag för bättre djurtransporter inom EU och till/från tredje land. Det om något vore att ta djurvälfärden på allvar!
Hanna Mattsson Wagenius, partistyrelseledamot (C) och hönsägare
Helena Lindahl, landsbygdspolitisk talesperson (C)
Stina Larsson, miljöpolitisk talesperson (C)
