Om min skog vore en villaträdgård skulle allt vara annorlunda
Varför springer inte de dedikerade människorna som upptäcker sällsynta fjärilar runt på alla typer av biotoper och inte bara i skogen? Det skriver Marit Bohlin.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogen min älskade skog. Eller vänta nu. Jag kanske inte får skriva min, jag kanske ska skriva vår? I olika undersökningar där man söker svar på frågan, varför vill du köpa skog, så svarar en större andel ”känslan av att äga” som en av de större anledningarna. Under åren har den andelen minskat något men är fortsatt stor.
Tänk dig att en person smyger omkring i ett villaområde nära Stockholms innerstad. Personen har fått syn på en fjäril, en sällsynt sådan. Fyndet läggs in i Artportalen och personen meddelar ägaren till tomten att denne inte får klippa gräset eller i övrigt förändra miljön på tomten. Skulle detta hända? Nej såklart inte, utan jag gjorde ett tillspetsat exempel. Eller kanske borde vi hamna där så det på något sätt balanserar mot de inskränkningar som just nu sker i skogen runt om i landet. Varför springer inte dessa dedikerade människor runt på alla typer av biotoper och inte bara i skogen? Samma regler kring arter gäller ju i alla typer av miljöer. Jag blir något frustrerad över detta och det har sin förklaring i det jag skrev i inledningen av denna text.
Vi i vår familj har ägt vår skog i många generationer. Vi känner vår skog och vi känner själva vad vi vill producera och vad vi vill bevara. Därmed inte sagt att vi inte kan tänka oss av göra större avsättningar, men då med ekonomisk kompensation. Vi är beroende av vår skog rent ekonomiskt då vi bland annat har 23 kulturbyggnader att ta hand om. Det är klart att vårt känslomässiga band till skogen är mycket stort. Och så tror jag det är för många, många skogsägare i landet. Därför anser jag att respekten för just den biten i äganderätten bör stärkas. Både av myndigheter och samhället i stort. Jag ser tyvärr en rörelse mot en icke existerande respekt och en icke existerande tro på ägande. Det skulle enligt dessa teorier inte vara min skog utan vår skog, och då menar jag inte vår i familjen utan vår i bemärkelsen allas.
Det kan tyckas som en utopi men det finns där och det gör mig väldigt ledsen och arg. Det är mycket känslor i att äga skog och det är svårt att inte låta sig styras av känslorna ibland när skogsfrågorna kommer på tal. Som jag skrivit i tidigare krönikor ser jag urbaniseringen som en mycket stor utmaning framåt. Hur ska vi kunna förklara det som för oss ute på landsbygden är det självklara?
Marit Bohlin, jägmästare, Norrköping/Älvdalen