"Stärk skyddet av skogen vi ärvde" är rubriken, där DN ondgör sig över att en skogsägare som vill avverka inte behöver ansöka om tillstånd, utan bara anmäla sin avsikt till Skogsstyrelsen. Om inte myndigheten hört av sig efter sex veckor är det, skriver tidningen, "bara att sätta i gång".
Ja, det är väl alldeles utmärkt. Skogsstyrelsen har sex veckor på sig att ingripa om man exempelvis ser att en nyckelbiotop kan vara i farozonen, för dessa är väl kartlagda. Krångligare ska det inte behöva vara, undantag finns förstås för exempelvis svårföryngrad skog.
Det är trots allt inte ett kollektivt "vi" som har ärvt skogen, utan i allmänhet skogsägare vars förfäder planterat den med sikte på framtida avverkning. Det som var en granåker för 40 år sedan är i dag ofta en vacker välgallrad skog som är trevlig att vandra i. Vi svenskar har genom allemansrätten en unik rättighet att vistas i annans skog. Men det är skogsägaren som har rätten att bruka den.
Att kalhyggen skulle vara ett stort problem är också svårt att begripa. Arealen kalavverkad mark har minskat stadigt sedan 1970-talet, med en tillfällig topp efter stormarna Gudrun och Per, det visar Skogsstyrelsens statistik. I dag avverkas mindre än tillväxten och årligen under 1 procent av den totala arealen produktiv skogsmark. Skogen lär räcka åt de flesta.
Hyggena är också i allmänhet mindre än förr. Och naturhänsyn ska tas, det fanns knappast på kartan på 1970-talet. I de fall detta missköts beror det ofta på kommunikationsmissar mellan skogsägare, entreprenör och maskinförare. Sådant bör förstås åtgärdas.
Ett glädjeämne i debatten hittills är att landsbygdsminister Eskil Erlandsson tydligt stått upp för äganderätten. Med den följer förfoganderätt, har ministern upprepat i intervjuer. Det är betryggande.