I tio år har Kerstin Davidson skrivit ledare i Land Lantbruk. I mer än 30 år har hon varit reporter i landsbygdens och lantbrukets tjänst. Men nu är den eran slut och hennes rappa penna kommer till nytta i ett nytt spännande projekt.
Under de sammanlagt 30 åren har lantbruket gått från att ha varit en reglerad näring där LRF förhandlade med regeringen om priserna på produkterna till att bli en del av EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Lantbrukskooperationen har genomgått en stor förändring. Sveriges självförsörjningsgrad vad gäller kött har sjunkit dramatiskt.
Listan kan göras hur lång som helst om vad som har hänt. Sex LRF-ordföranden och sju jordbruksministrar har kommit och gått.
– Det allra bästa med det här jobbet har ju varit att umgås med bönder. Det är läsarkontakterna jag kommer att sakna, det har varit många nu under den tid då jag skrivit ledare. Sedan är ju journalistjobbet i sig roligt och omväxlande, säger Kerstin Davidson.
Journalistkarriären inleddes på Lands redaktion i Stockholm för 40 år sedan. 1989 blev det flytt till Halland och jobb som Land Lantbruks distriktsreporter. Redan innan hon blev renodlad lantbruksreporter hade hon skrivit om aktuella frågor inom näringen.
Att flytta till Halland från Stockholm passade Kerstin och hennes man Einar bra. Deras dotter Maria hade just fötts och de hade pratat om att lämna storstan.
– Det var lätt att tacka ja till det jobbet. Jag hade vikarierat några månader i Skåne och trivdes bra med att jobba med lantbruksfrågorna, säger Kerstin.
Aktuell: Slutar som ledarskribent på Land Lantbruk. Nytt uppdrag väntar: Att dokumentera LRF:s historia inför 2021 då LRF firar 50 år som samlande organisation för det gröna näringslivet.
Ålder: 66 år.
Bor: Johannishus, Blekinge.
Familj: Dottern Maria, bosatt i Helsingborg.
Intressen: Släktforskning, trädgård, hundarna Frasse och Åskar.
På den tiden hade Land Lantbruk många reportrar anställda runt om i landet som förväntades vara med på föreningsmöten, såväl dagtid som kvällstid. Och föreningsmötena var många på den tiden när lantbrukets föreningsrörelse såg annorlunda ut.
Kerstin har alltid trivts i händelsernas centrum, oavsett om hon kunnat rapportera om det på nyhetsplats eller kommentera i en ledare. Det kan vara möten med hetsiga diskussioner, val som föregås av spekulationer och gissningar. Med åren har det blivit en hel del sådana tillfällen som utvecklats till bra historier.
– Slakterikooperationen var spännande att bevaka. Det var mycket rivalitet mellan olika föreningar och föreningsföreträdare. Det var mycket känslor. Jag minns ett möte som gällde slakteriet i Varberg. Det samlade 500 lantbrukare som protesterade mot nedläggningen.
Många är de politiker och myndighetspersoner som hon mött genom åren. En av dem är förre LO-basen Stig Malm, efter hans utspel om "terapibönder".
– Han var väldigt trevlig. Men när vi ville att han skulle ställa upp på en bild där han skar upp en limpa i olika skivor för att visa hur mycket bonden fick så vägrade han.
1980-talet, och även 1990-talet, var de stora mötenas och demonstrationernas tid. Det skulle protesteras och köras traktorer, helst i de största städerna. 1985 samlades till exempel 20 000 lantbrukare i Humlegården i Stockholm för att gå demonstrera mot regeringens jordbrukspolitik.
– Det var mer action på den tiden, säger Kerstin.
Några minnesvärda resor har hon också fått göra. Arla hade bjudit med lantbrukspressen till invigningen av en pulverfabrik i Kina hösten 2008. Det visade sig att även Arlas kinesiska partner dragits in i melaminskandalen som briserade under just de här dagarna.
– Där satt jag på första parkett när allt hände! Den högtidliga invigningen ställdes in och vi fick gå till en presskonferens med Arlas VD Peder Tuborgh. Han var vanligtvis vänlig, men på min fråga om vad den här skandalen innebär för Arla ilsknade han till och svarade: Vad tror du själv?
Under de här åren har också attityden mot lantbrukares företagande förändrats. För 25 år sedan var det inte accepterat att sälja utanför kooperationen, gårdsbutiker bemöttes inte alltid med välvilja av kooperation och bondekolleger.
– Nu ser vi en helt annan attityd. Det finns gott om gårdsbutiker och restauranger som jag tycker bidrar till en roligare landsbygd.
Kerstin, som sedan några år tillbaka bor utanför Ronneby, den bygd där hennes mamma hade sina rötter, handlar själv gärna i närliggande gårdsbutiker. Under åren i Blekinge har hon dessutom haft sin redaktion på Björketorp, en mjölkgård där det numera även pågår glasstillverkning. En produktion som kändes rätt avlägset bara för 20 år sedan.
Att vara ledarskribent är att varje vecka hitta nya ämnen att skriva om och att vara beredd på att nagelfaras.
– Jag har tyckt att det varit roligt.
Ämnen som engagerar är ägandeätt, oavsett om det gäller vattenkraft, biotopskydd eller allemansrätt. Det är regelkrångel och byråkrati. Det senaste året har det svallat kring kött och klimat.
Ofta får Kerstin höra att det hon skriver borde publiceras där andra än LRF:s medlemmar läser dem.
– Vår tidning når ut utanför bondeleden, många makthavare läser den. Jag har mött politiker som säger att de hämtar kunskap i Land Lantbruk.
Det finns mycket att prata om. Tiden har runnit i väg även för den här intervjun. Kerstin kommer inte att gå sysslolös nu när tiden som ledarskribent är över. Ett nytt spännande skriv- och forskningsprojekt väntar runt hörnet. På uppdrag av LRF ska hon dokumentera LRF:s historia inför 2021 då LRF firar 50 år som samlande organisation för det gröna näringslivet.
