Nya gruvor stärker Sveriges beredskap
Behovet av stärkt beredskap och försörjningstrygghet är inte svepskäl för att öppna nya gruvor. Det är ett nödvändigt svar på en osäker geopolitisk verklighet. Det skriver Tobias Kluge, Svemin .
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Fredrik Eliasson från LRF Jämtland förespråkar reformer av minerallagstiftningen och hävdar att det i dag inte finns lagstadgad möjlighet för berörda att få kompensation för en gruva. Vidare ifrågasätter han utländska bolags bidrag till Sveriges försörjningstrygghet. Till att börja med håller jag med om att det vore bra om lokalsamhället fick ta del av en större andel av värdet som skapas genom gruvverksamhet. I dag tar staten en stor del av kakan. Det behöver ändras. Men om man kritiserar svensk lagstiftning bör man redogöra för vad som faktiskt gäller, och göra det på ett korrekt sätt. Det är inte sant att det saknas krav på kompensation. Berörda markägare har lagstadgad rätt till ersättning när mark tas i anspråk för en gruva. Detta framgår av minerallagen.
Han skriver att auktoritära stater kan kontrollera gruvbolag i Sverige. Det är missvisande. Sedan 2023 har Sverige ett nationellt granskningssystem för utländska direktinvesteringar, som också omfattar gruvor och prospektering av metaller och mineral. Det innebär att risken för att verksamheter i Sverige skulle hamna under kontroll av auktoritära stater är liten. Därtill ägs de bolag som är verksamma i Jämtland av företag i Kanada och Australien, demokratiska länder med starka institutioner och öppna marknader. Det är beklagligt att ifrågasätta om utländska bolag kan bidra till Sveriges försörjningstrygghet. I själva verket har dessa aktörer en avgörande roll – inte minst inom prospektering, där bolag från just de världsledande gruvnationerna Kanada och Australien bidrar med teknisk spetskompetens, innovativa idéer och investeringskapital. Nästan alla aktiva gruvor i Sverige, 12 av 13, ägs av svenska bolag. Men utländskt ägda bolag spelar en viktig roll för att identifiera nya fyndigheter och utveckla framtidens gruvprojekt samtidigt som de betalar skatt och avgifter precis som alla andra bolag verksamma i Sverige.
Slutligen menar Fredrik Eliasson i sin replik att mina skrivningar om beredskap framstår som ett ”svepande sätt att legitimera en lagstiftning som i grunden behöver omprövas”. Som företrädare för LRF borde han vara mer än väl vara införstådd i det osäkra omvärldsläget och behovet av ökad självförsörjning för att stärka svensk beredskap. Här är den inhemska livsmedelsförsörjningen likväl som försörjningen av kritiska råvaror viktiga delar. I dag används tillgången på råvaror som ett strategiskt vapen av auktoritära regimer som genom att kontrollera gruvor, förädling och export utövar påtryckningar och skapar beroenden. Behovet av stärkt beredskap och försörjningstrygghet är inte svepskäl för att öppna nya gruvor. Det är ett nödvändigt svar på en osäker geopolitisk verklighet.
Tobias Kluge
Branschjurist och ansvarig för prospektering på Svemin