Nödåren tvingade svenskar bli migranter
”2017-2018 tycks bli en kuslig 150-årskopia av 1867-1868. Men nu står Sverige inte ensamt i nöden” – i veckans krönika ger Per Emgardsson en historisk tillbakablick på både torka och blöta.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Maj 1867 var så okristligt kall att månaden ännu inte sett sin like. I Stockholm låg medeltemperaturen sju grader under normalt, i Skellefteåtrakten sådde man först vid midsommar. ”Halshuggarnatten” den 3 september tog frosten Norrlands ännu gröna vårsäd. Det blev hungersnöd, för norr om Uppsala fanns bara sjöfrakt av mat, men som isen stängde till jul.
I Uppland hindrade regnen höstsådd. Där drev Erik Ersson gårdarna Björsbo, Fnysinge och Nickbo. Men ”Den som intet vågar har intet att vinna”, sa Erik och sådde ändå råg.
Efter kalla och våta 1867 kom varma och torra 1868. I juni, juli och långt in i augusti pinade torkan Sverige söder om Dalälven. Nöden, och vägrad statlig hjälp, bidrog till att 66 000 svenska migranter sökte sig till andra länder 1868-1869. Som andel av Sveriges folkmängd var de lika många som de migranter vi tog emot 2015-2016.
2017-2018 tycks bli en kuslig 150-årskopia av 1867-1868. Men nu står Sverige inte ensamt i nöden. Internationell livsmedelshandel, järnvägar och medlemskapet i EU skyddar oss från att åter bli migranter över haven.
Erik Ersson då? Jo, ensam i Altuna socken skördade han finfin råg 1868. Följande vinter vandrade tiggare till Björsbo, där min farfars farfar efter förmåga sökte lindra nöden.